Poet som försöker göra det hon inte vet
Efter bara två diktsamlingar har Anna Hallberg blivit nominerad till Nordiska rådets litteraturpris.- Det känns lite som att ha för stora skor på sig, säger hon.
- Det blir ju inte lättare att skriva, konstaterar Anna Hallberg som nominerats till Nordiska rådets litteraturpris. Foto: MALIN RUDBLOM/Pressens Bild
Foto: Fotograf saknas!
- Det är helt galet. Och det är klart att det är hemskt roligt. Men samtidigt så ändrar det ju ingenting. Det blir ju inte lättare att skriva. Och det har gått otroligt fort, säger Anna Hallberg i sitt kök i stockholmsförorten Blåsut.
Anna Hallberg har beskrivits som "egensinnig" och som en "språkets frivilliga testpilot". Hennes lyrik är allt annat än lättsmält och publikfriande. Debuten Friktion är en stram samling korta dikter under varsin rubrik, som av DN:s kritiker Thomas Götselius beskrevs som "en liten poetisk knall".
Alla möjliga stilgrepp
- När jag skrev Friktion var jag väldigt intresserad av den fulla betydelsen av olika ord. Ett ord som "sprinkler" till exempel. Det betyder "vattenspridare", men samtidigt är själva ordet så härligt. Nästan som en fontän.
Nästa bok, På era platser, blev en betydligt yvigare historia än Friktion. I stället för de korta, disciplinerade dikterna under var sin rubrik, blandades alla möjliga stilgrepp och diktslag. Från små exakta iakttagelser, till en lång dikt om ett svenskt standardgolv.
- Efter att jag skrivit Friktion, som ju var väldigt konceptuell och hade en linje, en idé, så var min tanke att jag skulle skriva i så många stilar som möjligt. Långa dikter, korta dikter, expressiva dikter, konceptuella och grafiska dikter. Och så vidare. Men sen kan jag ju se att det finns vissa teman som återkommer.
Vilka teman är det?
- Till exempel den här gränsen; när det slår över till att bli nonsens, eller när det börjar bli betydelsebärande. Det finns ett försök att kommunicera men som hela tiden brister. Som pendlar mellan att vara positivt och samtidigt peka på omöjligheterna i det projektet. De krafterna växelverkar.
Till skillnad från många av sina kollegor tvekar inte Anna Hallberg att analysera sitt eget skrivande. Kanske inte så konstigt, i och med att hon även är litteraturkritiker i framför allt Göteborgs-Posten. Men förmågan att se kritiskt på sin egen text, att läsa med en recensents ögon, kan också vara en hämsko, medger hon.
"Ganska analytisk"
- Mitt eget skrivande handlar mycket om att jag försöker göra det som jag inte kan. Det som jag inte vet. Eftersom jag är ganska analytisk och har kontrolltendenser, så går mycket av arbetet ut på att jobba sig fram till en punkt där man verkligen inte har någon aning om vad man håller på med. Då kan det hända något.
Hur gör du för att komma dit?
- För mig börjar det i huvudet, det kan vara en idiotidé. Jag hörde den tyske poeten Thomas Kling, som läste på tyska i Göteborg en gång. Och jag är rätt dålig på tyska, så för mig blev det ett slags ljuddikt. Men det lät så häftigt, så jag kom på att jag ville skriva något med ord som ligger långt fram i munnen: stroboskop, certifikat och så. Men nästa bok ska vara tematisk, berättar hon.
- Det tog ganska lång tid att komma fram till ett tema som jag skulle stå ut med. Men nu har kommit på det: band. Radband, kassettband, videoband, släktband, tunnband.
Så jobbar vi med nyheter