Bakom kulisserna i Strasbourg

Det är bara mitten av april, men syrenerna har börjat blomma och i Strasbourg går barnen i kortbyxor. Utanför Europarådet vajar flaggorna i slow-motion i den svaga vinden; den svenska fanan har trasslat in sig och vid den spanska finns fortfarande blommor efter attentatet i Madrid i mars.
På gatan nedanför Europaparlamentet leker ungarna kurragömma och tanterna sopar trottoaren.
- Pas anglais, pas anglais (ingen engelska), säger en av dem när NT försöker fråga vad hon egentligen tycker om sin närmaste granne.
Parlamentsbyggnaden reser sig som en halvfärdig, jättelik stål- och glascylinder mot den klarblå vårhimlen. Innanför dörrarna hejar eller kindpussas politiker och tjänstemän. Hej, hur är läget, när kom du hit?

En vecka i månaden träffas 732 politiker, lika många politiska sekreterare och kanske tusen tjänstemän i den väldiga byggnaden i utkanten av Strasbourg. Mellan sammanträdena sker det mesta av arbetet någon helt annanstans, i Bryssel.
Utanför plenisalen står vaktmästare i frack och kontrollerar vilka som får komma in. Parlamentariker ja, journalister och besökare nej. En av "pingvinerna", som de kallas på grund av sin klädsel, heter Tomas Wallström och kommer från Säffle.
- Det gäller mest att se till att folk inte går fel. Jobbet är mer omväxlande och stimulerande i Bryssel, mer likt ett vanligt vaktmästarjobb, säger Tomas Wallström och hejar på en kollega.
Lönen är högre än för motsvarande arbete i Sverige, men han vill inte säga hur hög. Tomas pluggade franska och arbetade på bank hemma i Sverige när hans bank slogs ihop med en annan. Han tröttnade på jobbet och råkade just då få ett erbjudande om en tjänst på Europaparlamentet. Nu har han arbetat här i fyra år.
- Jag rekommenderar absolut andra att ta chansen om de skulle få den. Den stora fördelen är ju mötet med andra kulturer.

Europaparlamentets placering är en het politisk fråga. Det ständiga flyttandet mellan Bryssel och Strasbourg kostar uppskattningsvis två miljarder kronor om året, och de allra flesta ledamöter vill förlägga allt arbete till Bryssel där också de flesta andra EU-institutioner finns. Men franska staten, som har vetorätt, har hittills sagt blankt nej.
Nu tvingas många resa långt och förbindelserna med Strasbourg är inte de bästa. En ledamot som just kommit fram klagar över att han tvingats resa i nio timmar trots att han valt det snabbaste ressättet.
Första dagens sammanträde börjar därför först sent på eftermiddagen. Tre minuter över fem knackar den irländske talmannen Pat Cox diskret i bordet. Dags att börja.
Först hålls en tyst minut för en italiensk gisslan som avrättats i Irak. Sedan utbryter en mindre palaver om ett betänkande som rör maktkoncentrationen bland europeiska mediaföretag. Sammanlagt 315 ändringsförslag har lämnats in, varav en stor del från den italienske premiärministern Berlusconis partivänner. Frågan är om ärendet alls hinner behandlas i parlamentet.
- Har vi ingen yttrandefrihet i parlamentet, säger italienaren Fransesco Fiori upprört och vill skicka tillbaka hela frågan till utskottet varifrån det kom.

Enkelt uttryckt har Europaparlamentet makt på framför allt tre områden. Parlamentet kontrollerar EU:s "regering", kommissionen, det beslutar om EU:s budget tillsammans med ministerrådet och det är med och beslutar om ungefär 60 procent av alla lagar som stiftas av EU. Förslaget till ny EU-grundlag kommer att öka dess makt.
De 626 politikerna i det gamla parlamentet (före utvidgningen) kom från sammanlagt 120 partier. Efter valet blir partierna ännu fler. Av svenska tjänstemän kallas de folkvalda ofta "meppar", från förkortningen MEP (Member of European Parliament).
Partierna är indelade i sju grupper, och sitter på klassiskt vis från höger till vänster i kammaren. Dessutom finns några grupplösa. Arbetsdagarna under sessionsveckorna är intensiva och långa, ofta fram till midnatt.
- Jag tycker det är fantastiskt att alla de här politikerna och partierna kan komma överens. Inte i sak, men om hur de ska jobba. Själv tycker jag att det är svårt att komma överens i familjen ibland, säger Jonna Danlund som arbetar på Europaparlamentets kontor i Stockholm och nu rest ner till Strasbourg.
Parlamentet har 3 500 anställda, varav de flesta arbetar i Bryssel, efter utvidningen blir de ännu fler. En stor del reser med till mötena i Strasbourg. Enligt Jonna Danlund är Europaparlamentet EU:s öppnaste institution, på flera sätt mer offentligt än den svenska riksdagen.
- Ja, faktiskt. Här läggs allting ut på nätet så fort det har sagts. Och här är mötena i utskotten offentliga, det är de inte i riksdagen.

Efter utvidgningen 1 maj har EU 20 officiella språk och allt som sägs vid alla större möten översätts fram och tillbaka. 4 000 tolkar och översättare som jobbar för EU ska bli 1 600 fler. Bara i parlamentet finns 60 svenska tolkar.
Yvonne Cizard är frilans, bor i Göteborg och pendlar till uppdragen i Strasbourg och Bryssel. Hon berättar att det fanns en trend att svenska politiker försökte prata så mycket engelska som möjligt, men att den utvecklingen nu har vänt.
- Om fler och fler talar engelska så undermineras ju det egna språket. Vi försöker påverka svenskarna att prata svenska. Dels är de inte alltid så duktiga på engelska som de kanske tror, dels tänker de ofta inte på att det de säger ändå måste tolkas vidare till andra språk.
Trots jobbet är Yvonne Cizard personligen ganska skeptisk till EU. Hon röstade nej till medlemskapet i folkomröstningen 1994 och var också emot euron i höstas.
- Jag tyckte inte att EMU ligger i linje med det EU stod för i början: samarbete och fredlig utveckling. Det är klart att man kan ogilla EU och ändå arbeta här. Om jag kan bidra till att det som sägs blir mer begripligt så är det väl bara bra.
Det jobbigaste är när ingen lyssnar. På mindre möten kan det vara få svenskar och det är inte alls säkert att ens de följer den svenska översättningen.
- Jag gillar Marit Paulsen. Dels verkar hon vara en go gumma, dels har hon alltid lurarna på sig. Är hon med så vet jag att åtminstone någon lyssnar.
Har du gjort någon riktig tabbe någon gång?
- Inte i dag, säger Yvonne Cizard och tillägger för säkerhets skull "vad jag vet".
- Annars är nog det värsta jag gjort att jag kallat en politiker som hette Weissenbäck för Bajsenbäck. Jo visst, det kan bli riktigt galet ibland.