Ibland krävs det en sosse för att säga det alla egentligen redan vet. Nu kan man förstås fråga sig huruvida professorn i nationalekonomi Assar Lindbeck skulle vara en typisk ”sosse”. Men hans betydelse för Sveriges ekonomiska politik i modern tid går knappast att underskatta. Och han uppnådde sina framgångar främst genom intima kontakter med ledande socialdemokrater.

Fast inte ens en person med sådant gott renommé som Lindbeck kan övertala alla hur som helst. När han på DN Debatt söndag föreslår avskaffad hyresreglering gör han det följaktligen via en omväg. Bakom den ganska trista rubriken ”Fortsatt kapitalexport slår ut investeringar” ryms i själva i verket ett förslag om återinförda marknadshyror.

För det fanns ju en tid när marknadshyror var det normala, före andra världskriget. Inte för inte var det då våra så kallade stenstäder blomstrade. Som Lindbeck konstaterar utgjordes hyresmarknaden då av säkra och stabila investeringar.

Efterkrigstiden hyresregleringar är däremot ett utmärkt exempel på vad ett (indirekt) vinstförbud innebär i realiteten. Det är en dålig affär att bygga hyresfastigheter. Följaktligen byggs det inte några heller.

Som Lindbeck konstaterar balanserades de allt färre privata byggherrarna under efterkrigstiden av desto större offentliga investeringar. Men i dag ligger den kommunala bostadsproduktionen i spillror. Många kommuner har inte ens råd att underhålla sina tidigare byggda hyresfastigheter.

Där befinner vi oss i dag, men ett lågt bostadsbyggande och en allmänt, offentligt fastslagen ovilja att förstå varför. Vänstern i vid mening är mot – och drömmer ofta om nya miljonprogram, trots att de ekonomiska förutsättningarna inte finns (om det ens vore önskvärt). Högern i vid mening håller tyst. Avreglerad hyresmarknad var tidigare en viktig fråga för åtminstone delar av borgerligheten, men ministären Reinfeldt tycks inte vilja ta i frågan.

Nå, om Linbeck vågar skulle väl vem som helst kunna göra detsamma! De problem som framförs mot en avskaffad hyresreglering är överkomliga eller helt enkelt inte existerande. Till exempel är det bara dumheter när motståndare hävdar att bara rika skulle ha råd med hyresrätter i attraktiva områden, helt enkelt eftersom dagens alternativ innebär allt färre av dylika bostäder i vilket fall som helst, bisarra öststatsköer och en stor svart marknad.

Problemet med marknadshyror är att vissa av dagens hyresgäster skulle riskera stora hyreshöjningar på mycket kort tid. När väl byggandet av hyresrätter kommit igång kommer detta fenomen att försvinna, men under en övergångsperiod är det önskvärt med övergångsregler så att dagens hyresgäster kan bo kvar på rimliga villkor.

I sammanhanget är det intressant att Lindbeck talar om avvecklad, snarare än avskaffad, hyresreglering. Han tror att bostadsbyggandet skulle kunna öka med 50 procent jämfört med i dag, sett som andel av BNP. Naturligtvis skulle detta få en mycket stor betydelse för tillväxten i stort.