Hej! Jag heter Tarik Saleh. Jag är kanske Sveriges mest förvirrade muslim. Han intar scenen i Louis de Geer med en självklarhet som får alla att lyssna uppmärksamt - och skratta - under den halvtimme han har till sitt förfogande.
Under konferensen i Norrköping förväntades han prata om hur ungdomar med invandrarbakgrund ska bete sig i det svenska samhället. I en mjuk, grå tröja stod han framme vid podiet - inte det minsta lik en föreläsare utan mer hemtrevlig, mysig - och berättade om hur han hittat fram till den identitet han har idag.
Jag blev nyfiken på människan bakom den mjuka tröjan och det spjuveraktiga leendet. När han slank ut ur salen i bråttomtakt på väg till tåget lyckades jag tränga mig fram och få hans svårfångade mobiltelefonnummer.
Veckan efteråt söker jag upp honom på hans arbetsplats i Stockholm. Då får jag också möta Tariks andra sidor. Det blir ett samtal om både och. Både om hans identitet som muslim och om hans syn på sig själv som journalist, redaktör, filmmakare och formgivare, som en av programledarna för det nu nedlagda TV-programmet Elbyl och som "kreativ chef" för den uppmärksammade tidskriften Atlas.
Tarik är helt enkelt en både-och-människa.
Han är muslim men vill samtidigt ifrågasätta sig själv och sin identitet. Han vill stå på den lilla människans sida men sticker inte under stol med att han gjort en del saker bara för ekonomisk vinning. Han hatar att skriva krönikor men gör det ändå - för att tjäna pengar.
Tarik säger själv att han har överseende med de dumma grejer han gjort. Som när han var med i morgonpanelen i Rapport. Egentligen tycker han inte att det fanns någon anledning att just han skulle sitta där i soffan och tycka en massa saker. Men just då behövde han pengar. Han kunde inte säga nej.
Han menar att det handlar om vilken situation man befinner sig i. Personlig integritet kan helt enkelt vara en fråga om privatekonomi. Har jag råd att inte visa upp mig?
Men han tillägger att han också har sålt sig när hans ekonomi har varit okej, och att han skäms för det.

Han sitter i en soffa på produktionsbolaget Atmos kontor, skönt uppkrupen i en hängig tröja och ett par ännu hängigare byxor. Under hela intervjun plockar han med några magneter, som förmodligen hör hemma på en anslagstavla i hallen.
Tarik trivs med att sticka upp, att stå ut, att vara tvärt emot. Tidskriften Atlas, som han är en del av, är just en sådan uppstickar-utstickar-tidning. Provocerande, ifrågasättande. Förutsägbar, kan någon tycka. Kompletterande, menar Tarik själv.
Atlas har ett underifrån-perspektiv. Kontrasten mellan makteliten och de maktlösa är hela tiden närvarande.
Hittills har tidningen kommit ut två gånger, och det är bara det senaste numret, från förra året, som fått någon större spridning.
Om ett halvår kommer nästa nummer, tippar Tarik. Samtidigt planerar han att göra en ny långfilm. Den här gången står Mellanöstern i fokus.
Att han är i planeringsstadiet betyder inte att han inte producerar något här och nu. Han gör både och.
Bland hans senaste skapelser kan nämnas vinjetten till TV-programmet Nyfiken på Gud, där en hästkropp med Peter Wahlbecks huvud kommer galopperande in i rutan. Dessutom har han nyligen gjort ett förslag åt Sveriges Television på en serie samhällsprogram för unga.
I framtiden vill han göra fiction-långfilm. Och även om han har problem med att organisera sig - det tar emot att sätta sig ner och skriva manus och skaffa fram pengar - vet han att när han har bestämt sig för att göra något, så blir det också så.
Så var det med tidskriften Alive, som han var med och startade i Egypten. Och så var det med dokumentärfilmen Sacrificio, som handlar om den man som ansetts ha förrått Che Guevara. Den filmen gjorde han förra året tillsammans med kollegan Erik Gandini.
Tarik menar att det mest unika med att vara människa är att man kan avbilda och skapa saker som nästan får ett eget liv. Som ett försök att efterlikna Gud. Det är nästan förbjudet, men det är fantastiskt att se det hända framför ögonen.
Drivkraften är densamma, vare sig du gör TV-program eller bygger höga hus. Ytterst handlar det om att göra saker som är större än dig själv.
Tarik vill göra människors brister synliga och skapa identifikation med den lilla människan. Och då menar han den lilla människan inom alla - både stora och små, både rika och fattiga.
Han kan beundra idealister, men de intresserar honom inte så mycket. Istället gillar han antihjältar, som drivs av egen vinning och misslyckas.
De senaste åren har Tarik blivit alltmer säker på sig själv och det han gör. Men det finns fortfarande sammanhang där han inte känner sig så säker, säger han medan han plockar med magneterna, sätter ihop dem i en klump, plockar isär dem och låter dem bilda en lång rad.
Det händer ibland när han ska tala inför folk, som på integrationskonferensen i Norrköping, där jag först såg honom.
Han säger att han var "skitnervös" den gången, men han var klar över sitt budskap: "Låt inte samhället knuffa in er i en fålla. Tro inte att den identitet som tilldelas er är den ni måste ha. Ni bestämmer själva." Det var vad han ville säga till de assyriska ungdomarna på konferensen.
Han passade också på att slå ett slag för "mer förvirring".

Det är bra att ifrågasätta sig själv. Om man identifierar sig för starkt med sin grupp blir det svårare att se felaktigheter som pågår inom den, menar han.
När han pratar om sin egen grupp talar han om muslimer.
Söker han sig till ett samfund så söker han sig till en moské. Det är också dit han går om han ska be. Det är hans utgångsläge. Men visst har han blivit kallad ateist av andra muslimer.
Islam har alltid varit närvarande i Tariks liv. Hans pappa är muslim och flyttade till Sverige från Egypten innan Tarik föddes. Men det var först i samband med Gulfkriget 1991 som Tarik började kalla sig muslim. För honom var det ett politiskt ställningstagande mer än ett religiöst.
Han var i Egypten när Irak invaderade Kuwait. Många av hans släktingar är palestinier, och både de och Tarik reagerade starkt mot invasionen. Men när Tarik kom tillbaka till Sverige upptäckte han att här beskrevs Gulfkriget som ett krig mellan västvärlden och islam. Han insåg att det var hans fastrar och kusiner som målades ut som fanatiker.
Det fick honom att reagera. Efter gymnasiet åkte han till Egypten, läste på konstskola i Alexandria och blev bokstavstroende muslim. Ett tag. Tills han kände att det inte höll och han blev mer ifrågasättande muslim. Det är han fortfarande.
Han är kritisk mot många av sederna och synsätten som prästerskapet inom islam predikar. Han är också trött på alla fördomar som finns om islam.

Ibland funderar han på om han ska börja ha turban så att han slipper höra all skit som folk säger om muslimer när de tror att det inte är några muslimer i närheten.
Alla religioner handlar ytterst om en tro på någonting utöver det man ser framför näsan, menar Tarik. Men religionerna ser olika ut, bland annat för att de har uppstått vid skilda tidpunkter. Islam är yngre än kristendomen.
Tarik tilltalas av den muslimska gudsbilden. Inom islam är det är väldigt tydligt att Gud inte är en människa utan en abstrakt kraft. Gud är någonting som är väldigt svårt att greppa, "ljuset inne i ljuset".
Han talar också om en speciell samhörighet. Man står där barfota i en moské med människor från alla samhällsklasser, och helt plötsligt blir alla lika mycket värda.
Men det är varken muslim eller journalist som är Tariks första identitet. Jag är människa, säger han.
Han vill kunna identifiera sig med människor var han än befinner sig, alldeles oavsett om de har turban eller inte.
?Människor spelar ju roller hela tiden. Men jag antar att de flesta som jag träffar är ungefär som jag, säger han på ett självklart sätt.
För Tarik är både självklar och motsägelsefull. Både samma människa som jag först såg på konferensen i Norrköping och en annan, med många fler sidor.