"Allt som varit på vägen har lett hit"

Sin 60-årsdag firar hon med en utställning i ull och ord. Vi möts ute på gården på landet i Tingstad där Katarina bor och verkar.
Världen är sommarvacker. Här finns lugnet. Trafiken från E 22 brusar på behörigt avstånd.
Katarina visar in oss i det som en gång var ett svinhus, men som numera fungerar som verkstad. Det är här hon tovar sina konstverk och skriver sina dikter och meditationer i det egna företaget Ull och ord. Tillsammans ska de resultera i utställningen Bilder från vägen som ska visas i ladugården vägg i vägg med verkstaden.

Åldern ger lugn
Vi pratar lite om hur det känns att fylla 60. Katarina tycker det känns skönt att vara vuxen.
- Nu är jag Katarina och behöver inte försöka vara någon annan, säger hon på sitt eftertänksamma och lågmälda sätt.
Att även barnen, två bonusbarn och två biologiska barn, är stora är en förutsättning för att hon ska kunna leva det liv hon lever nu. Katarina är sjukpensionär på halvtid. Ungefär fyra timmar om dagen ägnar hon åt sitt skapande.
- Det är svårt att förklara vad jag gör.
De flesta associerar nog tovning med att man tillverkar mössor och vantar.

Ull lätt att jobba med
Funderingar och inre bilder tar form i hennes händer.
- Det är en hjälp att hålla på med händerna. Ull är ett sådan behagligt och förlåtande material. Blir det inte som man tänkt lägger man bara på lite mer. Det är lent, doftar gott av såpa och ger värme.
Katarina är född och uppvuxen i Söderköping. Hon utbildade sig till sjuksköterska och arbetade många år med rehabilitering av äldre på långvården i såväl Söderköping som Norrköping.
- Jag tyckte mycket om det.

Vigd till diakon
Katarina är uppväxt i ett kristet hem men tappade efter konfirmationen kontakten med kyrkan. Det blev barnen och deras söndagsskola som ledde henne tillbaka till den kristna gemenskapen och en personlig omvändelse.
Så småningom föddes tanken att arbeta inom kyrkan. Katarina började läsa religionsvetenskap och fick ett vikariat som diakon i Borgs församling.
I mitten av 90-talet vigdes hon till diakon. Hon berättar att hon tovade en åsna var åt kursdeltagarna. Men åsnan var i det här fallet inte en symbol för dumhet utan för någon som lyssnar, orkar bära och går försiktigt fram.

Söker tystnaden
I nästan fem år arbetade hon i S:t Johannes församling.
- Det är mycket som är positivt med att arbeta som diakon - för den som har lite stadga.
Själv tyckte hon att det var svårt att sätta gränser. Det fanns så många människor som behövde hennes hjälp.
Efter mycket funderande sade hon upp sig. Längtan efter stillheten, lugnet och tystnaden blev för stark. Hon orkar inte med det snabba tempot som råder i dagens samhälle.
- För mig är det en kallelse att leva som jag gör nu. Jag har lika mycket en uppgift nu som då. Jag har hittat ett sätt att leva som fungerar för mig.
Katarina säger att hon blivit allt mer stärkt i att hon gjorde rätt. Människor runt henne vittnar om att de tycker det är skönt att hon finns där, att hon finns tillgänglig för dem och för samtal.
- Samtal föds bara man sitter stilla tillräckligt länge.

Tatuering av en fisk
Sina kunskaper som diakon har hon fortfarande stor nytta av i mötet med andra människor.
- Allt som varit på vägen har lett hit.
Hon känner sig privilegierad som kunde bromsa. Men det händer att även hon snurrar upp sig.
- Det är ju inte så att man lär sig en sak och så funkar det.
Under vårt samtal noterar jag att Katarina har en liten tatuering. På underarmen har hon en enkel fisk - en urgammal symbol för kristenheten.
Katarina berättar att hon inspirerats av en kollega som har en likadan tatuering och som i sin tur hämtat idén från Sydafrika.
- Att se på den blir en påminnelse om dopet. Jag är märkt.

Skrivsugen igen
Att diakoner i 60-årsåldern är tatuerade är kanske inte vad folk förväntar sig riktigt.
- Det finns nog lite uppror i det där också.
Hon beskriver besöket hos tatueraren som en intressant upplevelse. Att bli tatuerad gjorde inte särskilt ont alls.
- Det var nästan lite snopet efteråt.
Det är inte bara med ull som Katarina skapar. Hon skriver också dikter och meditationer. För tillfället blir det emellertid inte så mycket av den varan.
- Men jag är lite skrivsugen så nu är det nog dags snart.

"Allt som varit på vägen har lett hit"

En tant som sitteri ett hus och har tid. Så beskriver Katarina Stening sig själv.

En tant som sitter
i ett hus och har tid. Så beskriver Katarina Stening sig själv.