Bästa sättet att trösta är att göra ingenting alls
Inför livet är vi alla maktlösa. Olyckor, sjukdomar och sorg drabbar oss oavsett vad vi gör.
Lars Björklund är präst och författare. Hans senaste böcker är Modet att göra ingenting som handlar om att möta människor i sorg och poesiboken Ett skimrande trots.
Foto: Fotograf saknas!
Lars Björklund arbetar halvtid som kaplan på Sigtunastiftelsen och halvtid som föreläsare. Det är en ordning som fungerar bra; det han ger i samtal på det ena jobbet får han igen i bekräftelse när han själv talar. Och skriver gör han däremellan; det har hittills blivit två tankeböcker och fyra poesiböcker.
Lars Björklund, som arbetat som sjukhuspräst på Akademiska sjukhuset i Uppsala i över 20 år, föreläser ofta för dem som arbetar inom vården bland sjuka och döende. De vill lära sig att trösta sina patienter.
"Åtgärdsinriktade"
- Sjukvårdspersonal är så åtgärdsinriktade, säger Lars Björklund. Det ligger i yrkesrollen att lösa saker, lindra. De är bra på den lilla trösten men sämre på den stora.
Det Lars Björklund kallar "den lilla trösten" är den där en handling faktiskt kan trösta och göra den ledsne glad igen. Det kan vara att sätta ett plåster på ett skrubbat barnaknä, att ge en värktablett till någon med svår smärta eller ge hjälp att laga det som gått sönder vare sig det är en cykel eller en armbåge.
Men med "den stora trösten", den som ingen människa rår på, den som bara känns meningslös, är det annorlunda.
- Man måste börja hos sig själv, säger Lars Björklund. Det enda man kan göra när allt är hopplöst är att finnas till och låta den som sörjer få spela huvudrollen.
Bara finnas till
- Den som tröstar behöver inte göra någonting mer än att finnas till, men det är nog så svårt eftersom vi alla är ledsna och rädda.
Det finns fällor vi lätt fastnar i när vi vill trösta. En är att det är lätt att själv bli så engagerad och känslosam att det är den vi ska trösta som tröstar oss.
Det är inte fel att visa att man är ledsen bara man är medveten om när man börjar konkurrera med den man vill trösta. Lars Björklund ger ett exempel;
- Jag mötte en gång en svårt sjuk 15-årig flicka som uttryckligen bett om att få träffa mig, prästen. Hon fick mig att lova att inte gråta när vi träffades för alla grät runt henne och hon fick aldrig vara ledsen utan fick trösta i stället.
En annan fälla är den som Lars Björklund kallar omsorgsterror. Igen är det vår iver att hjälpa och trösta som gör att vi rusar iväg. Vi fixar, handlar, köper och ger saker som den vi vill hjälpa inte alls bett om.
Vill ha bekräftelse
- När vi tar till saker eller gör saker i vårt försök att trösta så förväntar vi oss ett tack, säger Lars Björklund. Det är inget konstigt med det utan något rent mänskligt; vi vill ha bekräftelse.
Det är här det blir skillnad på medmänniska och professionell hjälpare, menar Lars Björklund.
Men egentligen har experterna inget mer att komma med än någon annan. Och de kan aldrig ersätta vänner och bekanta.
Den som är till tröst är den som vågar stanna. Den som klarar att trösta är den som i stunden kan stänga av sina egna behov. Men inför den stora trösten är alla maktlösa.
Men då kan man säga det; "jag vill så gärna göra något för dig men jag kan inte". Eller;" jag vet inte vad jag ska säga, jag vill så gärna trösta dig". Det är aldrig fel att erkänna sin oro.
- Sorgen går ur almanackan, säger Lars Björklund. Den behöver sin tid och den tiden kan inte mätas. Det är som att gå i öknen. Man går en mil och allt ser lika ut. Man går en mil till och allt ser lika ut.
Att se en människas behov kräver vishet. Och att se att man inte kan ställa allt tillrätta kräver också inre trygghet. Lars Björklund ger ett till exempel från sjukhusvärlden där en sköterska var ledsen för att hon inte kunde göra något för en patient som var döende. Det enda hon hade gjort var att vända på mannens kudde.
- Jag frågade om det var det enda hon kunde göra och hon svarade "ja", säger Lars Björklund. Men då hade hon ju gjort allt som stod i hennes makt och mer kan man ju faktiskt inte göra!
"Otroligt många ljus"
Efter flodvågskatastrofen i Sydostasien var det många som sökte tröst, inte bara de som förlorat anhöriga. Lars Björklund tror att det faktum att vi alla gått på en strand gör att vi kan identifiera oss så starkt med de drabbade.
- Det har tänts otroligt många ljus denna januari, säger Lars Björklund. Men sorgen kommer att klinga av för vi människor vill inte minnas hemskheter.
Så jobbar vi med nyheter