Inne i dimman

Väderkrönika2012-11-26 12:23

När jag körde till jobbet i söndags var dimman inte så tät, det gick att se flera billängder fram, ganska mysigt faktiskt. Kollegan som börjat flera timmar tidigare ville inte hålla med. Dimman var då tätare, hon beskrev det som att köra genom en vit strumpa och det var lite obehagligt att inte se vägkanten. Det påminde mig om den gången jag nästan tappade bort syster någonstans mellan två liftsystem i Åre. Uppe på toppen var dimman så tät att vi knappt kunde åka, vi bestämde oss för att ta transportsträckan till en lägre belägen lift. Båda blev åksjuka. Vi såg inte de små böljorna i snön och vi såg inte de röda pinnar som markerar leden, vi såg knapp varandra. Plötsligt hör jag ett rop. Syster har sackat efter, åkt utanför leden och trillat ner en bit för berget. Det tar ett tag innan jag hittar henne, som tur var helt oskadd. Väl uppe på leden igen tar vi av oss brädorna och går sista biten. Vi nynnar eller visslar lite på en melodi för att försäkra oss om att vi inte är för långt ifrån varandra. Det tog lång tid och det visade sig att barnbackarna i stort sett var de enda som hade någorlunda bra sikt. Inte den bästa dagen, sämre än den gång det blåste så mycket att vi nästan åkte baklänges upp för backen, eller den gången det var så isigt att vi åkte på ryggen nerför.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om