En del säger att gifterna är orsaken till att cancerfallen ökat i Gusum, andra att metallerna rör sig långsamt längre ut i sjösystemet, mot Slätbaken. Vem vet.

 

- Jag kanske är naiv, men jag tror inte att det är så farligt som dom säger. Det läggs ju på nya lager med partiklar hela tiden så att gifterna sjunker längre och längre ned.

Artikelbild

 

Precis där Gusumsån rinner ut i sjön Byngaren bor Yvonne Henriksson i ett gult hus med utsikt över glittrande vatten och grönskande stränder. Hit flyttade hon för 30 år sedan och här vill hon stanna så länge hon kan. Under åren har hon dragit upp mängder med gäddor och abborrar ur sjön och lyft tjogtals med burar fyllda av kräftor - och en och annan mink - ur Gusumsån. Men så mycket fisk från Byngaren äter hon inte längre.

 

Inte gifternas fel
- Det beror inte på gifterna från Gusums Bruk, det beror på att jag har tröttnat på gädda och så lever jag ensam här. Det går inte åt så mycket mat då, säger Yvonne Henriksson och tar ett nytt tag med årorna, bara så att de doppar ytan. Vattnet är ljummet nu i augusti, sjön är grund med några djuphålor, det är där man tänker sig att det mesta av tungmetallerna samlats.

Artikelbild

 

Barn och barnbarn brukar fiska när de är på besök, gärna från aborrberget eller så pimplar de om vintrarna. Farmor Yvonne oroar sig mer för att ungarna ska gå genom isen än att de ska förgiftas av fisken.

Artikelbild

 

Abborre, gädda, sutare, lake och gös finns det gott om i sjön. Länge fanns där också kräftor, först flodkräftor och sedan signalkräftor. Men även de verkar vara borta nu.

 

- Jag tror inte att det beror på utsläppen från bruket. Då skulle ju kräftorna försvunnit långt tidigare och märkligt nog är det bara i den yttre delen av ån, nedströms kraftverket, som de försvunnit. Men vem vet.

 

Det är drygt femtio år sedan som de första larmen om miljögifter från tillverkningen av blixtlås och mässingsviror till pappersindustrin kom. Det upptäcktes massdöd av fisk i Gusumsån. Lösningen blev inte - som man skulle kunna tro - att utsläppen renades. Tungmetaller blandade med oljor fortsatte att rinna rakt ut i ån från rören i fabrikens tegelväggar.

 

Men för att skona fisken bestämde bruksledningen att bara släppa ut lite i taget så att miljögifterna späddes ut i det strömmande vattnet.

 

Gusumsborna vande sig. Vem tänkte på miljön på 1950-talet? Och om någon gjorde det, så var säkert nästa tanke att ingenting säga. Det handlade ju ändå om jobben på en plats där bruket var tryggheten.

 

PCB dumpades rakt ut i ån
I början av 1970-talet gick det inte att blunda längre. En dag dumpades en sats av miljögiftet PCB rakt ut i ån. Misstag säger historien. Vem vet.

 

Gusumsborna kunde inte längre fiska kräftor i ån. Åren efter utsläppet var koncentrationen av PCB i fisken upp till 500 gånger högre än normalt. Fortfarande ligger värdena precis på gränsen till det tillåtna. Rekommendationen är att inte äta gädda eller abborre mer än en gång per vecka. Flickor och kvinnor bör inte äta fisk från Gusumsån eller Byngaren mer än en gång per månad, gravida inte alls.

 

Det är klororganiska föreningar, som exempelvis PCB, som är faran med att äta insjöfisk, säger Ingela Helmfrid biolog vid Yrkes- och miljömedicinskt centrum vid Linköpings universitet. Speciellt den feta, men i Byngaren är det mest mager matfisk, som gädda och abborre.

 

Hon har mätt gifter både i Gusumsbornas grönsaker och i kantareller liksom blåbär och lingon runt bruket.

 

För varje vinter som går vittrar teglet i de gamla fabriksbyggnaderna sönder, mer och mer. Miljögifterna rinner genom trasiga avloppsrör och brunnar rakt ut i Gusumsån.

 

Med regnvattnet följer de sista resterna av tungmetallerna som drev med rökgaserna från fabriken och landade på berget intill det gamla bruket. Det ser ut som att en skogsbrand gått fram, berget ligger i dagen, träd står förkolnade. Åratal av giftiga föroreningar har gjort marken steril. På andra sidan berget ligger prunkande trädgårdar, proverna visar inga alarmerande halter av tungmetaller
i grönsakslanden, berget har tagit emot nedfallet.

 

Undersökningarna visar att halterna av främst koppar och zink, men även krom, kvicksilver, tenn, bly och klororganiska föreningar som PCB är klart högre i både Gusumsån och Byngaren jämfört med Yxningen som ligger uppströms Gusums samhälle.

 

Minst fyra gånger om året
Det är från Yxningen kommunen hämtar dricksvattnet till alla som bor inne i samhället Gusum.

 

Minst fyra gånger per år tar kommunen prover på sitt dricksvatten. Men brunnarna längs Gusumsån har man lämnat åt fastighetsägarna själva att kontrollera.

 

- Enligt vad vi fått höra är de ytterst få som har privata brunnar, säger Ingela Helmfrid.

 

Problemet menar hon, är att Gusumsborna utsatts för höga halter av metaller och andra miljögifter under så lång tid. Fast några uppgifter tillbaka i tiden, före miljöuppvaknandet på 1970-talet har man knappast, vilket gör det lite mer komplicerat.

 

- I dag är det inga problem ur hälsosynpunkt att bosätta sig i Gusum. Vill man vara på den säkra sidan byter man ut jorden i grönsakslandet, fiskar i Yxningen i stället för i Byngaren och åker till en skog en bit från Gusum för att plocka bär och svamp.

 

Men den som bott i Gusum under lång tid löper större risk än andra att drabbas av testikelcancer, prostatacancer, bröstcancer och en särskild form av blodcancer.

 

Okänd orsak
Om det är utsläppen från bruket, eller att ha jobbat där som orsakat cancern vet inte forskarna som gått igenom alla fall av cancer hos personer som bott
i Gusum mellan 1960 och 2003. Det är inte ens säkert att cancerfallen har med bruket att göra.

 

Nu pågår nya studier. Ingela Helmfrid väntar på analysen av halterna av dioxiner, PCB och bekämpningsmedel i blodproverna från 95 Gusumsbor som alla bott i Gusum under lång tid, en del av dem har ätit svamp, bär och fisk från trakten, andra inte. Analysen hoppas man ska ge svar på det alla tror, att det är föroreningarna från bruket som gett cancern.

 

Vattnet från Gusumsån rinner vidare genom Byngaren genom Byngsboån till Strolången och Strodammen för att slutligen rinna ut i Slätbaken från Storån i Söderköping. Vem vet hur långt föroreningarna i form av metaller och PCB sträcker sig.

 

Hoppas på pengar
Valdemarsviks kommun hoppas få mer pengar av Naturvårdsverket så att sjösystemet kan saneras. Än så länge har man dragit slutsatsen att de svåraste utsläppen ligger längre tillbaka
i tiden, för ju längre ned man kommer i bottensedimenten i Gusumsån och Byngaren desto högre är halterna av koppar och zink.

 

Hittills har Valdemarsviks kommun fått 65 miljoner kronor till rivning och sanering av själva bruksområdet liksom till kompletterande undersökningar av miljön inför nästa etapp. Kommunen bidrar med 3,5 miljoner kronor till första etappen. Valdemarsviks kommun är hårt drabbat av tidigare generationers sätt att se på miljön. Förutom mångmiljonbelopp till saneringen av Gusums Bruk krävs åtskilliga miljoner för att kunna återställa Valdemarsviken.

 

- Ibland undrar man om det inte vore det bästa att det bara fick ligga där det ligger, utan att man börjar röra i det, säger Hans Torstensson. Han blev den siste direktören i en släkt som styrt Gusums Bruk sedan 1700-talet. Några år efter det att han lämnat vd-stolen gick bruket i konkurs.

 

- Det verkar inte finnas någon märkbar skada. Fiskarna är kvar och det växer ungefär det som alltid har vuxit i ån. Jag äter både fisk och kräftor därifrån och jag mår inte dåligt.

 

Under Hans Torstenssons tid ägnade man inte så mycket arbete åt att mildra utsläppen i ån, desto mer åt luftutsläppen.

 

- Det var det som var aktuellt, då under slutet av 1970-talet. Vi började med rökgasrening, allt man gjorde då var en förbättring. Gusum är förknippat mycket med miljö och utsläppen, därför är det viktigt att det gamla området saneras. Men det är lika viktigt för bilden av Gusum att de gamla fariksbyggnaderna försvinner. Tidigare generationer visste inte vad vi vet i dag om påverkan på miljön, så det är inte så lätt att påstå att de skulle ha handlat på något annat sätt. Jag är av den uppfattningen att man ska titta framåt, gilla läget och göra så att saker och ting blir bättre.