Han kan inte nå fastlandet av egen maskin. Där han brukar lägga till med båten ligger nämligen isen.
- Annars är det öppet vatten utanför Källskär, säger Sune Nilsson, som har mat kvar för några dagar framöver.
- Men ytterligare två veckor räcker den inte. Så nu måste jag ta mig iland, på något sätt, förmodligen med svävaren från Bokö, som jag kan få skjuts med.
Enda åretruntboende
Sune Nilsson är den enda åretruntboende, som finns kvar på Källskär, en miljö som han är väl förtrogen med. Där har han nämligen verkat, som yrkesfiskare, under större delen av sitt liv. Och särskilt ensamt verkar det inte bli. Djuren runt husknuten kommer stundtals i fokus.
- I förrgår morse, när jag ute i mörkret och såg till båtarna, fick jag se en räv. Jag hade sett den förut och när jag gick hem så följde den efter mig. Jag lät dörren stå öppen under tiden som jag gick in och skar upp lite skinka åt räven. Helt plötsligt så stod den där i köket. I dag återkom den och åt köttfärs ur min hand.
Rådjur gick ner sig
Sune Nilsson vittnar även om vinterns hårda grepp kring djuren. Två rådjur gick ner sig ute i sundet härförleden.
- Då höll sig havsörnarna framme, säger, måhända, öns sista fastboende, som blickar tillbaka på en ö, vars karaktär, en gång i tiden föll AB Svensk Filmindustri i smaken.
Det var nämligen där, ute på Källskär, som Astrid Lindgrens berättelse om Skrållan, Ruskprick och Knorrhane filmatiserades 1967.
- Jag jobbade åt filmfolket och transporterade dem mellan Ekudden och Källskär. Det var bland andra Hasse och Tage. Och så regissören Olle Hellbom, förstås. De var här i tre omgångar för att filma. Jag tror att det var skådespelaren Gunnar Sjöberg, bosatt på Bokö, som hade tipsat om Källskär, säger Sune Nilsson, vars tid nu riktas mot fiskredskapen
- Det finns en del att se över och laga.