– När jag var liten var det fullt med blod här inne i viken.
Guiden Marianne Bengtsson visar medan motorbåten glider längs strandkanten.
– De hade slaktat säl och det sägs att klipporna var vitare här på grund av sälens fett, fortsätter hon och ropar:
– Då drar vi på!
I början av 1900-talet fanns mellan 80 000 och 100 000 gråsälar i Östersjön. Ute vid “Själabådarna”, sex klipphällar utanför ön Harstena på gränsen mellan St Annas och Gryts skärgårdar, låg sälarna tätt – man kunde "utan att överdriva uppskatta antalet till minst 30 000 djur”, skrev Sven Barthel i boken “Harstena” mellan åren 1932 och -33. Männen skötte säljakten. De rodde ut mot bådarna, smög sig upp bakom sälarna och slog dem med en klubba. Sedan togs de in till ön för att flås. Främst var det späcket man ville åt, av det kokades tran, en särskild olja som bland annat såldes till garveriet i Valdemarsvik. Köttet både åts och såldes. "Vad är det som kommer Östersjöns sälar att samlas just här?" skrev Sven Barthel. "Den frågan är inte särskilt lätt att besvara".
Magnus Lindkvists familj har bott på Harstena i generationer. När han var liten brukade morfar berätta om hur de klubbade säl. Även för Magnus är sälarna viktiga – sedan 2014 bedriver han sälsafari som utgår ifrån ön. Två gånger i veckan går båten till Sandsänkans sälskyddsområde, några kilometer utanför ön. Turerna är fullbokade och i år har de till och med fått sätta in extraturer.
– Det är en naturupplevelse, historia och ett litet äventyr, förklarar Magnus aktivitetens popularitet.
Han har länge kört taxibåt, nu kompletteras det med sälsafarin. Föräldrarna hyr ut stugor på ön. Förr var folk tveksamma till turismen, säger han, nu är det en mer positiv inställning.
Vi är elva personer som är med på dagens tur. Det är familjen Juhlin från Jönköping som "ville hitta på något med ungdomarna", Alva Segersteen och Åsa Andersson som vill "se sälarna på nära håll" och Unni Galvenius och Björn Saläng som ska bli föräldrar om mindre än en månad och vill ha en "lugn aktivitet hemmavid". Ingalill och Lars Dahlén semestrade i området förr men såg aldrig säl. Nu är de förväntansfulla:
– Det är ju inget man ser varsomhelst, säger Lars.
– Människan har alltid trängt undan djuren, men sälarna har lika stor rätt att vara här som vi, kanske större, säger Ingalill.
Då Magnus Lindkvist växte upp, på 1970 och 80-talet, fanns endast cirka 3 000 gråsälar kvar i Östersjön. Det hårda jakttrycket tillsammans med miljögifter som PCB och DDT hade minskat beståndet så pass att sälen var utrotningshotad och allmän jakt på gråsäl avskaffades 1974. På Harstena såg de alltmer sällan säl. Själabådarna hade övergetts. 1987 beslutade Länsstyrelsen att göra området runt Sandsänkans fyr utanför Harstena till sälskyddsområde och det kom att dröja enda till 2009 innan Länsstyrelsen gav tillstånd till att låta en turbåt åka in i området.
Det gungar ordentligt på båten. Vi spanar. Magnus har sagt att chansen att få se säl är nästan hundraprocentig. Under de fem år de kört turen två gånger i veckan under sommarmånaderna har de sett säl varje gång. Men ska vårt besök bli det oturliga undantaget? Stämningen är spänd medan vi glider med kikarna fram och tillbaka över vattnet. Men så:
– Titta där!
Uppe på några hällar ligger ett femtiotal sälar. De kastar sig i vattnet då vi närmar oss. De kommer nära. Huvuden dyker upp och ned och stora ögon under långa ögonfransar tittar på oss. “Nästan som om de söker ögonkontakt”, säger Marianne.
– Så fantastiskt att se dem i sitt naturliga element, tycker Bo Juhlin.
Någon gång runt 2014 fastnade en liten sälkut i en av Magnus vänners nät. Sälbeståndet hade då ökat markant och man uppskattar nu att det finns omkring 40 000 gråsälar i Östersjön. De tog in sälkuten till land. 90-årige Rune Svensson hjälpte dem att stycka den – han mindes hur de gjorde förr. Köttet var mörkt och smakade vilt, berättar Magnus. Men han tyckte inte att det kändes konstigt att äta – sälen är ju både mat och inkomstkälla. Så har det alltid varit på Harstena.