Vi möts hemma i Valdemarsvik på gränsen till sommaren, som brukar vara en av årets mest intensiva tider för familjen Rolf och dansbandet Titanix, men för kapellmästaren Stefan och sångerskan Maria blir det en sällsynt lugn sommar utan en turné runt om i landet eller allsång nere i gästhamnen.
Coronan satte stopp för alla spelningar och evenemang.
Vid en otäck olycka den 2 april, bara tre dagar in på jobbet vid Grännäs Trähus, slet Stefan av sina lårmuskler i fästet vid knäskålen i bägge benen.
Berätta.
– Jag stod vid sidan av rälsen, där man slår och plastar in husen för transport. Det är inte hela hus utan moduler, som skjuts fram på rälsen. Jag sträckte på mig och skulle försegla en del, när jag fastnade med fötterna under rälsen och ramlade snett bakåt på något underligt sätt.
– Jag fattade inte riktigt vad som hände... Det small till i bägge benen. Jag slog i ryggen i rälsen också och blev liggande. Inget funkade. Det kändes inte alls bra. Benen var i en märklig vinkel. Jag kunde inte röra på dem, minns Stefan.
Han fördes med ambulans till Vrinnevisjukhuset.
– Lårmuskeln hade gått av i fästet vid knäskålen. Rätt av. I båda benen. Läkaren la mig på rygg och ville trycka tillbaka benen först. Den smärtan... Han tryckte, jag skrek, han tryckte och jag skrek, men till slut fick han ut benen och det kändes genast bättre. Han visste vad han gjorde.
Stefan opererades bara ett par dagar senare.
– Jag lyssnade inte direkt på vad de skulle göra. Det var för läskigt, men jag har förstått att man borrat några hål genom mina knän och fäst musklerna med titantrådar. Jag var ju sövd under operationen så jag behövde inte tänka på det då, säger Stefan.
– Det här var ju precis i början av coronopandemin och tufft läge för alla på sjukhuset. Jag räknade med att det skulle ta tid, men läkaren kom in på morgon och sa "vi kör nu". En annan läkare dök också upp till operationen så det tog varsitt knä samtidigt...
Han kom hem till Valdemarsvik fem dygn senare med de båda benen fixerade i benskenor och flyttade in i sin mors radhus de första veckorna.
– Här hemma kunde jag ju inte vara... Det är småtrappor överallt. Det hade aldrig funkat. Mamma fick flytta ut till stugan. Jag kände mig lite taskig då. Det var skönt att komma hem, men jag inte hade klarat mig utan Maria. Hon har hjälpt mig något enormt hela tiden.
Han har också haft kontakt med företaget och sina nya arbetskamrater hela tiden.
– De har verkligen ställt upp på ett suveränt sätt och hjälpt till med mycket av det praktiska, som följer med en olycka och sjukskrivning. Jag är verkligen tacksam, säger Stefan.
I takt med tiden lättade läkarna försiktigt på trycket och låste upp benskenorna med två veckors mellanrum. I dag är de borta helt. Stefan tar sig fram med hjälp av kryckor och har börjat den långa vägen tillbaka med hjälp av träning och träning.
– Jag har ingen styrka i låren och har ont i mina knän, men de senaste dagarna har jag fått värk i låren igen. Det kan vara träningsvärk. Det måste vara ett gott tecken, säger Stefan och skrattar.
– Maria visade mig en video från hur det var precis efter operationen... Nu kan jag ju gå och röra mig på ett helt annat sätt. Det kan ta ett år innan det är bra igen. Jag har just börjat på rehab och fått ett program, som jag ska följa i sommar. Det blir intressant. Jag har aldrig varit någon träningsmänniska och är stel som en pinne, men jag har köpt en motionscykel.
Titanix gjorde sin senaste spelning på Söderköpings Brunn den 13 mars innan coronapandemin rensade deras spelplan totalt. Bandet är med sina dryga 40 år på vägarna i musikens värld en del av den svenska dansbandshistorien. Det har hänt mycket från de första åren, när bandet spelade på privatfester och samlade ihop själva till sitt gage.
– Vi gick runt med en hatt. En kväll kunde ge 78 kronor... och en annan 218 kronor. Vi köpte grejor till bandet för pengar vi fick in då, minns Stefan.
De började spela på heltid för drygt 30 år och brukar ha sommar på vägarna med spelningar över hela landet, men 2020 liknar inget annat.
– Allt försvann över en natt. Vi har alltid legat på turné med runt 100 spelningar om året, men i dag vet ingen något om framtiden. Det är noll kronor in i bolaget. Vi, som band, valde att sätta livet på halt och alla fixade andra jobb under tiden.
Det blir en helt annan sommar och vardag utan alla mil på väg och mötena med publiken.
– Jag får väl åka tur och retur till Stockholm en sommardag för att känna och lukta lite asfalt. Brorsan Jerry gjorde faktiskt det nyligen. Han åkte till Skärholmen och handlade och ringde på vägen hem och berättade om känslan. Det är vår livsstil att ligga ute på vägarna. Jag kan verkligen sakna att få sätta sig i bussen och dra iväg. Det kommer säkert dröja länge till innan vi får göra det igen och spela upp till dans, säger Stefan.
Hur länge?
– Även om man öppnar upp här och där så kommer det ta tid innan folk håller om varandra igen. Det är ju dans. Folk är rädda, vilket är förståeligt. Det kan säkert dröja till nästa vår innan vi är igång igen. Det kan bli en rätt rörig start för branschen, när den ska starta upp och ta igen det man ställt in eller skjutit upp. Det kan bli en cirkus utan dess like. Man måste vara ödmjuk och ha tålamod, när det startar om igen.
Har du hunnit skriva någon ny låt under tiden?
– Nja... men jag har, med hjälp av kryckorna, lyckats ta mig ner i källaren, där jag plockat upp gitarren och gapat lite ibland.
Titanix jobbar med en ny skiva.
– När vi inte ligger ute och spelar hela tiden så finns det mer tid över till studion. Vi har mycket av materialet klart, men de tolv låtarna är inte spikade. Vi ska tillsammans med skivbolaget bestämma oss för de sista spåren så det blir en bra mix av låtar. Skivan borde vara klar i månadsskiftet november-december, säger Stefan.
Men ni har ju släppt en annan låt precis?
– Du tänker på "Det är fredag vi ska parta".
Precis.
– Du får inte blanda ihop den med Titanix så vår vanliga publik inte får en chock av den. Maria är inte med på låten, men hon var den som föreslog att vi skulle spela in den. Hon tröttnade väl på oss och vårt tjat i bussen om "parta på fredag" fast vi är 50 år och lite till. Vi snackade med vårt skivbolag, som tyckte den skulle läggas till på spellistorna lagom till sommarfesterna. Det blev så, säger Stefan Rolf och skrattar.