Vi träffas på barnhälsovårdens mottagning, som sommartid finns vägg i vägg med vårdcentralen vid Vammarhöjden i Valdemarsvik.
Dagens sista patient har just lämnat mottagningen, och inom några dagar lämnar även distriktssköterskan Birgitta Schelin stället för gott.
– Det känns bra, jag har alltid sagt att jag bara ska jobba tills jag blir 65. Och så blir det. Formellt slutar jag första september, men jag tar ut inarbetad semester innan, så det här blir min sista arbetsvecka, säger hon.
Efter avslutad utbildning vid St Eriks sjuksköterskeskola i Stockholm, där hon tog examen 1969, fick Birgitta Schelin inledningsvis ett jobb som sjuksköterska vid Västerviks lasarett. Det var en spännande tid.
– Jag arbetade på flera olika avdelningar, men främst på avdelningen för BB och gynekologi. Vid den tiden arbetade även docent Hedberg där, upphovsman till Västerviksmetoden (en bedövningsmetod vid förlossning, reds. anm).
Hela kommunens barn
När Birgitta Schelin några år senare var föräldraledig med sitt första barn, blev hon kontaktad av den för dåtidens Valdemarsviksbor välkända distriktssköterskan Herta Zschaeck.
– Hon övertalade mig att börja som distriktssköterska i Valdemarsvik. Året var 1974.
På den tiden var vården av patienter organiserad utifrån geografiska områden. Under många år ansvarade Birgitta Schelin därför för patienter i Gryt med omnejd.
När barnhälsovården, BVC, sedan bröts ut ur den allmänna distriktssköterskevården i slutet av 1990-talet blev Birgitta Schelin ansvarig för den istället, och fick därmed träffa hela kommunens barn.
– Jag kan se både för- och nackdelar med den omorganisation som gjordes. Visst kan det vara bra med olika spetskompetenser, ingen kan vara bra på allt. Men jag saknar helhetsperspektivet, när man träffade och behandlade hela familjer, säger Birgitta Schelin.
Djupt engagemang
Mången nyfödd kommunbo har hon som sagt träffat genom åren, och att kolla de nyföddas längd och vikt har hört till de dagliga arbetsuppgifterna.
Birgitta Schelin visar upp den mekaniska våg som än i dag används vid hembesök. Med en enklare huvudräkning konstateras att vågen har en tung historia, den har säkerligen använts för att väga kommunens spädbarn allt sedan 1960-talet.
Kontakten med människor har varit det allra bästa med jobbet, menar Birgitta Schelin. Men allt har två sidor. Ibland har hon även stött på barn som inte har haft det så bra.
– Många gånger har det hänt att jag tagit med mig jobbet hem. Men det är inget jag skäms för. Jag är istället tacksam för att jag fortfarande haft orken att engagera mig.