Med entré rakt in i Lejonberget, invigdes Valdemarsviks första avloppsreningsverk den 2 november 1962, av dåvarande landshövding Per Eckerberg. Ritningarna stämplades redan 1959 och arbetet med att spränga ut ett hålrum i urberget, stort nog för ett reningsverk, hade vid hans besök löpt över ett par år.
Efter Per Eckerbergs visit strilade så traktens avloppsvatten genom bassängen i Lejonberget, fram tills i maj 1973. Samma år stod nämligen det nybyggda Sandviksverket färdigt. Åldringen på Hamngatan 26 förpassades till en slumrande tillvaro som pumpstation ytterligare femton år. Därefter ströps vattnet för gott.
– Nuförtiden står det mest tomt, men vi använder det fortfarande lite som lagringsutrymme, säger Magnus Broström, drifttekniker för vatten och avlopp på Valdemarsviks kommun.
Men det är nog många som undrat vad som egentligen finns här inne, fortsätter han.
Efter nerläggningen tynade vetskapen om det gamla reningsverket ur det kollektiva minnet. Bergporten förbryllar därför en del invånare i dag.
– Det är nog många som går och tror att det är ett gammalt skyddsrum, säger Sonny Abrahamsson, som arbetade med vatten och avlopp vid tiden då verket i Sandvik togs i bruk.
Sonny Abrahamsson tycker i och för sig inte att det är konstigt att människor drar den slutsatsen. Varför gjorde de sig annars mödan att lägga reningsverket inne i urberget?
Magnus Broström har ställt sig samma fråga och funderar på om det geografiska läget kan vara förklaringen till att man valde att placera reningsverket där inne.
– Det ligger centralt, lågt och tar inte någon annan plats i anspråk, säger han.
Hur det än förhåller sig med motiven bakom valet av lokaler, byggdes det ofrånkomligen vid den tid då det kalla kriget var som allra frostigast. Supermakterna provsprängde atombomber och Lejonberget urholkades samtidigt som berlinmuren restes. Var skulle invånarna ha sprungit, om bomberna börjat falla?
Ovetandes om kapprustningen klättrade småbarnen i Valdemarsvik på sextiotalet omkring bland sprängmassorna från bygget av reningsverket. De var på jakt efter den färggranna gula och gröna sprängtråden. Den var nämligen eftertraktad bland barnen, som dekoration till cyklarnas ekrar eller för konstruktion av märlor till slangbellorna. Snacket gick även att en unge hittat en odetonerad dynamitgubbe där bland sprängstenen.