Vita segel i sydvästlig vind. Evert Taube hade kunnat dikta om Kvädöfjärden.
Sommar, sol, vågor, mete och vita segel.
Det här hade Evert Taube, nationalskalden, kunnat skriva en sång om. Någonting i stil med "Här, Rose-Marie, syns blåa Nämdöfjärden" som han diktade redan 1932 och som börjar så somrigt:
Här Rosemarie, syns blåa Nämdöfjärden
med vita segel i sydvästlig vind!
Hur ljuvligt långt från stadens larm och flärden
vår stuga ligger mellan björk och lind!
Man vill dit. Vilket är fullt genomförbart efter en lagom bilfärd på slingriga grusvägar i länets södra del.
Kvädöfjärden. Fullt i klass med Evert Taubes Nämdöfjärden.
Kvädöfjärdens naturreservat bildades 2007 som Östergötlands första marina naturreservat och det är ut över den glittrande fjärden jag sitter och blickar från min plats på en liten slät klippa. Långt från stadens larm och inte bara ett, utan flera vita segel syns ute till havs. Ska man uppleva den svenska sommaren i koncentrerad form, som den beskrivs i visan, är Kvädöfjärden ett utmärkt utflyktsmål. Närmare Taube går inte att komma.
Kvädöfjärden utgör dessutom, tillsammans med naturreservaten Åsvikelandet och Torrö, ett av Östersjökustens största naturskyddade områden. 72 kvadratkilometer stort totalt, beläget en bit söder om Valdemarsvik. Vidsträckt nog åt alla i utflyktspopulära tiders som dessa och det är inga problem att hitta sin egen vik, klippa eller dunge i gammelskogen.
Man kan till och med gå mellan de olika naturreservaten. Bara att följa Östgötaledens markeringar i orange kulör. Men det är långa avstånd, vi snackar ett par–tre mil i kuperad terräng, och har man väl hittat fram till Kvädöfjärdens naturreservat, lämnar man det högst motvilligt. Mer avancerad underhållning än fjärden, seglen och gossen som metar från en brygga en bit bort behövs inte när man, som besökare, låter tempot sjunka och nöjer sig med att betrakta vardagen behagligt uthälld på en solvarm klippa.
Kvädöfjärden. Fullt i klass med Evert Taubes Nämdöfjärden.
Himlen är blå, de susar i tallarna och i soligt lä av granars gröna mur är det lätt att koppla av.
Den ambitiöse undersöker naturreservatets rika fågelliv, gamla kulturlandskap och orörda gammelskog. Tar in det fascinerande faktum att människan har varit verksam i området i mer än två tusen år och utnyttjat markerna för ängsbruk och skogsbete. Tanken svindlar med lite perspektiv på tidens gång.
Ever Taube skrev "Här, Rose-Marie, syns blåa Nämdöfjärden" 1932.
Den tillbakalutade ligger däremot kvar på sin klippa. Fikar i långsam takt, glor med kisande blick över vattnet och tänker på Evert Taube. Sommaren är här.