Det är nu många som har hört Svenska kyrkans komminister Leif Marmgård vissla och blivit förundrade - och beundrande. Det gör att han blivit allt mer efterfrågad som trubadur för att spela gitarr, sjunga och förstås vissla. Inte bara i samband med kyrkans egna evenemang utan också vid andra tillfällen.
Hur har du lärt dig vissla så här?
- Jag vet inte riktigt, det har bara blivit så, säger Leif Marmgård. Pappa visslade mycket hemma, han uppträdde aldrig med det, men jag måste väl ha fått det därifrån.
Visselprinsen
Leif Marmgård är född och uppvuxen i Stockholm och fick som barn ofta följa med föräldrarna till Saluhamnspråmen där han knatade runt, glatt visslande i väntan på att föräldrarna skulle handla färdigt.
- Jag var väl runt fem år och fick en slant av folk då och då när jag gick där, berättar han.
Lite extra fickpengar hade han alls inget emot, däremot gillade han inte nämnvärt den titel han fick där, "visselkungen".
- För mig var kungar gamla gubbar med skägg, inte ville jag vara en sådan. Jag ville vara visselprinsen.
Överhuvudtaget är det ett stort sång- och musikintresse som har följt Leif Marmgård genom åren.
- Det började i högstadiet, minns han, när en god vän började spela och sedan på gymnasiet var vi ett gäng som spelade lite.
Gärna Taube
Han sjunger väldigt gärna visor, företrädesvis av Evert Taube och Dan Andersson.
Och så sjunger han i kyrkokören.
Du har bra sångröst, har du aldrig funderat på att göra mer av den, ge ut någon skiva?
- Nej det har jag inte. Det räcker så här, det är många i branschen och stor konkurrens.
Men även om visslingen var något som "bara kom" så krävs det övning.
- Precis som man måste öva för att hålla rösten igång så måste det övas på visslandet, säger Leif Marmgård. Men i sommar har det blivit så mycket ändå.
Att vissla i kyrkan är han försiktig med. I församlingshemmet blir det oftare.
- Men det händer att folk efterfrågar det både på bröllop och dop. Ett par gånger har det också hänt att jag blivit ombedd att vissla på begravning, men det gör jag ju bara när man särskilt ber mig om det.
Både glädje och sorg
Leif Marmgård flyttade från Stockholm 1974, studerade i Uppsala, fick sin första tjänst i Oxelösund och därefter utanför Nyköping innan det blev Valdemarsvik år 2005.
- Jag har aldrig ångrat att jag blev präst och får möta människor i både glädje och sorg. Det ger så mycket tillbaka. Även
i sorg kan man vara den som kommer med lite tröst och hopp.
Och slutligen - kan du busvissla?
- Ja då, det kan jag, men det är väldigt sällan jag gör det.