1970 lade YFA (Förenade Yllefabriker) ned verksamheten under uppmärksammade former. Inte minst ett symboliskt hårt slag med tanke på att YFA investerat 21 miljoner kronor mellan 1962 och 1965 för att automatisera och rationalisera produktionen. Det hjälpte inte.

Norrköping var illa ute.

Parallellt med detta fattade riksdagen beslutet 1971 att decentralisera statlig verksamhet. Bort från Stockholm. Ut i landet. Det socialdemokratiska styret i Norrköping hade goda kontakter med den socialdemokratiska regeringen. Passande när en mängd arbetstillfällen hade försvunnit i och med YFA:s nedläggning.

– Vi hade uppvaktat Gunnar Sträng många gånger och arbetat länge för att få hit några statliga verk. Till en början handlade det om sex verk, men det blev fem till slut. Flytten var väldigt värdefull för Norrköping. Det handlade säkert om 2 500 tjänster som kom hit.

Så mindes Karl-Erik Wernersson, S-kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande, den dramatiska processen när han intervjuades för tiotalet år sedan om de statliga verkens intåg i ett Norrköping som öppnade den välkomnande famnen.

Att Wernersson var stolt över sin insats gick inte att missa i intervjun.

Inte alls långt från den gamla YFA-fabriken, bara snett över Strömmen faktiskt, sitter Hans Nilsson på sitt arbetsrum Kopparhammaren vid Kungsgatan. Som föreståndare för Institutionen för studier av samhällsutveckling och kultur (ISAK) inom universitetet har han inte minst ett fast grepp om vår lokala historia.

Han var redaktör för ”Norrköpings 1900-talshistoria” som gavs ut år 2000 och som, naturligtvis, tar upp både textilkriser och statliga verk. Nu diskuterar vi hur Norrköping fick de statliga verken som en sorts plåster på såren efter YFA-nedläggningen.

– Det var mycket korridorsnack som låg bakom, säger Hans Nilsson. Norrköping har länge betonat vilka goda kontakter man hade med regeringen. Framför allt med Gunnar Sträng. Han hade den stora makten och höll i penningpåsen. Enligt skrönor brukade nästan alla gamla kommunalråd berätta någonting i stil med att ”då sa jag till Sträng...”.

– Regeringen brydde sig om Norrköping. Stödet var stort medan andra, lite mindre orter glömdes bort. Som Motala, som gick igenom en motsvarande kris med företagsnedläggningar.

De statliga verkens etablering var givetvis ytterst värdefull för Norrköping. En del anställda följde med till Norrköping men det skapades ändå många nya jobb. Samtidigt som småhusbyggandet ökade. Hans Nilsson poängterar ändå att den offentliga sektorns kraftiga expansion, i samma veva, var nästan lika viktig i sammanhanget . Norrköping bytte skepnad, från arbetarstad till tjänstemannakommun.

Frågan är var Norrköping hade varit idag utan de statliga verken?

– Det är för mycket att påstå att verken räddade Norrköping, säger Hans Nilsson. De bidrog till en allmän framtidstro med integration av nya människor och influenser. Norrköping har varit luttrat och i alla tider haft förmåga att resa sig ur svårigheter gång efter annan. Det ingår i självbilden. Att kriser kommer och går. Mot den bakgrunden är jag övertygad om att staden hade klarat sig bra ändå. Även utan de statliga verken när textilindustrin försvann.

– Men staten fick i alla fall visa upp att man verkligen hade gjort något åt situationen. Men framtida historiker lär lyfta fram universitetets etablering som ännu viktigare för Norrköpings utveckling än vad de statliga verken var.

Hans Nilsson liknar gårdagens Norrköping vid en stor bruksort, där invånarna var knutna till ett jobb. Han säger också att det var en ”ledsen” stad på 1970-talet. Slitet, hela kvarter som revs och hög arbetslöshet. Dagens Norrköping har allt mindre med den bilden att göra. Den gamla industristaden är mestadels borta och hade textilkrisen uppstått i dag, hade staten inte kunnat ingripa med samma kraft.

Den symbolstarka YFA-nedläggningen kom således lägligt – om man nu kan uttrycka sig så – i utlokaliseringens tidevarv.

Verken lindrade värken.