Den bleka vårsolen letar sig sökande in i gästrummet från den gamla Tåbyvägen. Här stod antagligen Gustav III på sin Eriksgata och väntade otåligt på att hans vagnshästar skulle bytas ut.
De målade väggspeglarna skulle lika gärna kunna hänga i ramar på något världsledande museum. Nu döljer de de timrade väggarna och berättar om historien och tiden och trådarna vi väver av våra strävanden.
– Jag hade aldrig kunnat drömma om att det här rummet skulle kunna bli så otroligt vackert, säger Gunnar Peterson, ordförande för Vikbolandets Hembygdsförening.
Århundrade efter århundrade har målaren Anders Ek tagit sig fram genom lagren av målningar, tapeter och pappspänningar. I gästrummet har han funnit väggspeglarna som skulle kunna vara målade av kyrkomålaren Per Hörberg, mot att han fick bo och äta på gästgiveriet, medan han målade altartavlan i Tåby kyrka. I bland framträder 1700-talsramarna klart och tydligt, ibland genom århundradenas töcken och här och där har Anders Ek gjort rekonstruktioner. Blandningen gör väggarna och rummet märkligt levande.
– Vi är så stolta, säger Tåby Hembygdsförenings ordförande Carl-Fredrik Tersmeden.
Det gigantiska arbetet att väcka gästgiveriet har tagit sju år. Vikbolandets Hembygdsföreningar har slagit sig ihop om projektet, och även om kärntruppen består av fyra personer, så har oerhört många fler Vikbolänningar gjort stora insatser.
Det hade inte varit möjligt att täcka av århundradena i det gamla gästgiveriet på det konstnärliga och rent vetenskapliga sätt som gjorts, om inte ödet fört samman de rätta personerna vid exakt rätt tidpunkt.
Anders Ek och Gunnar Peterson har ett långt kulturhistoriskt samarbete på Vikbolandet bakom sig.
En dag knackade Gunnar på porten till spillrorna som fanns kvar av gästgiveriet och släpptes in av Inez Karlsson som bodde på övervåningen. Han ville borra hål i timret för att kunna åldersbestämma huset.
– Det går bra, sa Inez. Jag får bo här så länge jag vill och sen ska huset ändå rivas.
Det visade sig att träden till timret som huset byggdes med, fälldes 1605. En euforisk Gunnar Peterson hade just hittat Vikbolandets äldsta hus. Han gick raka vägen till Carl-Fredrik Tersmeden.
– Men jag var inte intresserad, säger Tersmeden på sin stol vid gästrumsfönstret. Vi hade Ersolles hus med jordstampat golv som jag vägrade ha kvar och så skulle vi ta hand om det här.
Men Gunnar lovade att han skulle stå för arbetsledning och när också Anders Ek ställde upp, så var var Carl-Fredrik med på projektet. Länsantikvarien kom och blev eld och lågor och med det var finansieringen från riksantikvarieämbetet räddad.
Karin Lagander, laboratris på Fiskeby, har stått för dokumentationen. Hon har också skrivit en bok om gårdsmålaren Agda Klara Andersson, som gästgiveriet haft en utställning om, och en bok om tapeterna på gästgiveriet. Boken om Agda Klara ska ges ut, den andra har inte fått någon finansiering ännu.
– Vi begrep inte hur stort det här projektet med gästgiveriet var, säger Karin. Det har blivit gigantiskt.
För Anders Ek handlar det om kärleken till ett gammalt hus.
– Vi har sprängt ljudvallen bakåt i tiden. Historien sitter i väggarna och utmaningen har varit att kunna förmedla den.
Carl-Fredrik Tersmeden har fungerat som vd för gästgiveriets återuppståndelse. Han har sett till att 400 års affärsverksamhet har kunnat fungera i en ny tid och med helt andra villkor.
Innan huset ens varit färdigt, har man haft mellan ettusen och tvåtusen besökare om året. Utställningar, pubaftnar, kyrkliga sammankomster, möten och visningar i en oändlig rad.
– Det är business här, säger Carl-Fredrik.
Affärsverksamheten har varit ett villkor för att kunna driva igenom projektet. Carl-Fredrik Tersmeden har finkammat marknaden efter finansieringar och bland annat fått stöd av Kustlandet Lieder som hade samarbeten och utåtriktad aktivitet som villkor för sin medverkan. Han fick nej från kungen på sin första framstöt, men fick sedan 10 000 i ett andra försök och 100 000 kronor i det tredje.
– Vi ska bjuda hit kungen och hoppas verkligen att han kommer.
Originaltapeten i Storstugan har klarat sig genom alla århundraden, tack vare att det byggdes ett skafferi framför den i utrymmet bredvid eldstaden. Det har stänkt mat över tapeten, men Anders Ek har med varsamma händer tvättat fram den och väggbiten där timmerstockarna tittar fram mellan alla schatteringar av tapeten, är kanske gästgiveriets vackraste vägg.
I resten av storstugan har Anders väggspänt väv och målat det ursprungliga mönstret med de ursprungliga färgerna.
Det har varit ett komplicerat arbete där i huset. Vilken tidsperiod skulle man stanna för i varje enskilt rum, hur skulle arbetet göras och vilka var egentligen färgerna i de tjocka lagren.
Diskussionerna har varit heta och de har böljat fram och tillbaka under hela renoveringsarbetet.
– Vi har haft polsk riksdag hela tiden, säger Anders Ek.
De vildaste diskussionerna gällde spisen i gästrummet. Den fanns inte, men det fanns märken av den i golv, väggar och tak. På de märkena har Gunnar Peterson byggt en ny.
– Nu menar vi att vi rekonstruerat en 1600-talsspis utan att någonsin ha sett den, säger han och är noggrann med varje detalj och alla de förbehåll som måste finnas i ett återuppståndet hus som knappt ens existerade.
Trots alla diskussionerna är stämningen efter sju års hårt arbete närmast elektrisk, när de fyra vandrar genom sitt verk. Upptäckarglädje blandas med nyfikenhet och en energinivå som går att ta på.
– Vi har blivit vänner, säger Karin Lagander.
Bodlängan utanför ingången har lyfts och nya syllar har lagts i. Kuskbostaden, sista rummet i bodlängan, gick över huvud taget inte att gå in i, men har nu blivit utställningslokal. Gårdsplanens stensättning från 1700-talet har tagits fram.
Den mödosamma och trevande färden tillbaka genom århundradenas dunkel är så gott som avslutad. Ingen möda är sparad och resultatet har blivit så omvälvande att Fristads gästgiveri i teorin till och med skulle kunna utses till världsarv i klass med Hälsingegårdarna.
Det vanliga är att man bevarar rutor av det gamla och sedan använder nya material för att återskapa det gamla utseendet i husen.
I Fristad har allt gammalt bevarats och lagats och där det försvunnit har det kompletterats med samma teknik och samma material som det som en gång användes.
– Det anses inte vara ett kostnadseffektivt sätt att jobba på, säger Anders Ek.
Men det är det som öppnar dörren till det förgångnas skattkammare.