Gottenviks säteri, med anor från 1700-talet, ligger längst ut i öster på Vikbolandet. I en av flyglarna till den pampiga huvudbyggnaden har pastoratets nya präst, Sebastian Söderberg, flyttat in.
– Det är en otroligt vacker miljö här. Jag blev glad när jag kom till platsen första gången. Det var som det fanns en frid här. Alltså, bo i en sådan här slottsmiljö, det finns väl inget bättre, säger han.
Sedan prästvigningen 2015 har Sebastian Söderberg hunnit med fem tjänster. Närmast kommer han från Åkerbo församling utanför i Linköping. I sin nya tjänst kommer han tjänstgöra i hela pastoratet men framför allt ha ansvar för Jonsbergs församling med kyrkorna i Rönö, Jonsberg och Östra Ny.
Att han skulle bli präst var långt ifrån självklart. Föräldrahemmet var inte religiöst och det skulle dröja till konfirmationen innan han hittade sin tro.
– Jag hade ingen kontakt med kyrkan alls där jag växte upp. Den hade inte den naturliga plats som den kanske har här. Jag tror att här vet man var kyrkan ligger, man känner några som går dit och vet vem prästen är.
Uppväxten fylldes till stor del med sport – fotboll, innebandy och skidåkning. Som söderortsbo i Stockholm blev Hammarby det självklara favoritlaget. Ett lag som han fortfarande är ett stort fan av. Men han säger att han funderat på att ta med sönerna, som bor hos honom på helgerna, och titta på IFK Norrköping.
Ber du till gud för att Bajen ska vinna?
– Nej det är fusk, säger han och skrattar.
Även om Sebastian Söderberg beskriver sig själv som sportig i sin ungdom fanns också en mer fundersam sida. Han läste Dagens Nyheters ledarsidor redan innan tonåren, var intresserad av politik och funderade kring hur ett rättvist samhälle skulle se ut.
– Min farfar kallade mig 'den stora filosofen' för jag satt ofta och tänkte och var inte riktigt kontaktbar. Jag satt och tittade ut genom fönstret och undrade över stora frågor, varför fåglar kan flyga, eller varför träden är gröna.
Att bli präst var inget självklart val. Sebastian Söderberg berättar att han länge tvekade, och ville vara helt säker på att det var rätt väg att gå.
– Att vara präst är inte bara ett yrke, utan ett livsval. Det är någonting man är, inte bara något man gör. Man kan inte bara hänga av sig prästkappan, utan man behöver vara präst av hela sitt väsen, liksom.
Det var efter sin tid som FN-soldat i Kosovo som han bestämde sig för att läsa teologi. Han berättar om mötet med ett sönderbombat land, fattigdomen och att de hade span på en bordell för att se att inget olagligt pågick.
– Jag insåg där att mitt kall vara att ta hand om, vårda och visa omsorg om andra människor. Men också att vägleda andra på den väg in i tron som jag själv har vandrat.
– Det är viktigt vilken grund vi har i samhället. Vi tar så lätt saker och ting för givet, men jag tror att när världen skakar om då är det viktigt vilken den allra djupaste grunden i vårt samhälle är. Att följa Jesus är en väldigt god grund för ett gott samhälle.
På frågan om vad som är viktigast med arbetet i församlingen svarar han utan tvekan: att möta människor med värme och kärlek. Han lovar att göra sitt bästa för att vara både en god predikant och själavårdare.
Hur känns det att börja?
– Jag har redan träffat en hel del människor och de har tagit emot mig med värme. Det är såklart lite nervöst men jag ser mycket fram emot det. Jag tror det kommer bli väldigt givande.