På DN Debatt, 13/8, presenterar riksdagsledamoten Cecilia Magnusson (M) fyra olika lösningar på problemet med gatutiggeriet i Sverige. Hon drar slutsatsen att det enda rimliga alternativet är det fjärde, att förbjuda tiggeriet.

Det väcker en avgörande fråga: Vilket problem är det egentligen som vi försöker lösa? Är problemet att det finns medmänniskor, även inom EU, som lever i sådan misär att de tvingas till tiggeri eller är problemet att deras misär förstör vår utsikt över närköpets entré?

Om vi tycker att människors lidande är okej så länge vi slipper se det, då kan ett tiggeriförbud mycket väl vara lösningen. Men om vi bestämmer oss för att våra medmänniskor förtjänar bättre än så, då måste vi söka andra lösningar.

Artikelbild

Lennart Eriksson.

Inom Hoppets Stjärna har vi i över 40 år byggt vår bistånds- och utvecklingsverksamhet på den femte lösningen: Att hjälpa behövande på plats i sina hemländer. Att råda bot på den misär som driver människor att lämna sina hem och sina kära för att under förnedrande former lägga sitt öde i händerna på passerande främlingars välvilja.

Det är ingen slump att många av de tiggare vi i dag ser på Sveriges gator är romska rumäner. Romerna har diskriminerats, förtalats och förföljts ända sedan medeltiden och tillhör samhällets bottenskikt i Rumänien. Under Ceaușescus diktaturstyre förbjöds deras nomadiserande livsstil så att de tvingades bli bofasta; en tillvaro lika främmande för dem som det skulle vara för oss svenskar att över en natt tvingas bli nomader.

I dag finns ett 40-tal överbefolkade romska byar i landets nordöstra del. Stora familjer trängs i halvfärdiga hus i ett område där vinterkylan kryper ner mot 17 minusgrader. Efter eurokrisen 2010 förvärrades romernas situation ytterligare och allt detta har drivit dem att nu söka sig hit till våra gator.

I min hemstad Örnsköldsvik mötte jag nyligen Neculai Stamgagiu, en rumänsk tiggare från en by vid namn Valea Seacă, och insåg att jag sett det hus han kämpar för att färdigställa. Hoppets Stjärna har nämligen arbetat uthålligt i Rumänien alltsedan revolutionen 1989. Så sent som i våras besökte jag Neculais romska hemby och möttes av rader med tomma, ofärdiga stugor, där familjerna rest bort för att försöka tigga ihop pengar till sina hem.

Åsynen skulle ha lämnat mig med en känsla av hopplöshet om jag inte också fått besöka romerbyn Slobocea i samma område. För tio år sedan var den byn i värre skick än Valea Seacă , men allt förändrades när pastor Emanoil Caileanu startade ett socialt och kyrkligt arbete med stöd av Hoppets Stjärna och vår moderorganisation Tältmissionen.

I dag har byborna fått sina grundläggande humanitära behov tillgodosedda, och kriminaliteten har minskat drastiskt i takt med att välmåendet har ökat. Alla barn, även flickorna, går nu i skolan och jag kan lova dig att du inte hittar många tiggare i Sverige från Slobocea. Att hjälpa romerna till ett värdigt liv är den verkliga lösningen. Den satsar vi nu vidare på med förnyad kraft.