I NT debatt den 31/7 skriver Mia Sköld (MP) om invandring och driver tesen att det innebär en positiv nettovinst för Sverige. Även om man bortser ifrån allt vad fakta heter borde kopplingen mellan Sveriges extrema invandringspolitik och den allt sämre service som våra invånare får trots höjda skatter och avgifter, vara tydlig. Om man gjorde det enkelt för sig och faktiskt utgick ifrån Mia Skölds syn på detta, skulle vi kunna lösa många av världens problem med fattigdom och kriminalitet genom att förflytta fattiga människor från ett land till ett annat. Det krävs ingen doktorsexamen för att förstå att det inte är så enkelt. Inte heller krävs det någon särskild utbildning för att tyda OECD:s rapporter som visar på den sentida invandringens höga kostnader.

Det har inte alltid varit som nu. Förr var migrationspolitiken tydligt reglerad och det ställdes krav på de som kom till vårt land. Faktum är att fenomenet ”invandring” inte är konstant i tid och rum. Inte heller påverkar den vårt samhälle på samma sätt oavsett av vilken art den är eller i vilken omfattning den förekommer. Migrationspolitiken slår extra hårt på regioner och kommuner som utöver ökad bostadsbrist får dras med ökade kostnader, ett stort skäl till motviljan i olika kommuner att ta emot flyktingar. Debatten om hur fler med invandrarbakgrund ska komma in på arbetsmarknaden talar sitt tydliga språk. Vi är i behov av att få in redan arbetslösa på arbetsmarknaden och då är det dumt att fylla på en redan akut situation med fler utlandsfödda, en grupp som i betydligt större grad är i behov av kommunalt försörjningsstöd.

Kommunernas ekonomi är hårt ansatt på grund av ökade resursbehov i skolan då det enligt en pilotstudie mellan SKL och migrationsverket visat sig att ersättningarna från staten är allt för låga. Ersättningen för förskolan var så låg som 55 procent av kommunernas ökade kostnader och för skolan hela 80 procent. Problemen är dock att migrationspolitiken inte bara slår mot ekonomin. Nyligen visade en brittisk studie att 29 procent av resultatförsämringen i svensk skola skulle försvinna om man begränsade resultaten till elever med svensk bakgrund. Likaså är det tydligt att den segregation och på sikt kriminalitet som på senare tid vuxit fram är en direkt följd av den förda migrationspolitiken.

Artikelbild

| Markus Wiechel (SD).

Såväl nuvarande som förra regeringen har i sin budget presenterat vad de försöker framstå som storslagna satsningar samtidigt som det talas om såväl ”tomma lador” som om ett ”begränsat reformutrymme”. De talar sällan om vart pengarna i praktiken går, även om tabellerna tydligt visar hur det ligger till. De enskilt största utgifterna de senaste åren, som dessutom konstant ökat för varje år, har legat på utgiftsområde åtta och 13, det vill säga migration och integration. För dessa utgiftsområden budgeterade regeringen till 151,6 miljarder för 2015-2018 samtidigt som migrationsverket hela tiden utlyser utökade behov. Lägg där till allmänna välfärdskostnader som inte särredovisas. Med facit i hand är det inte konstigt att regeringen aviserar ytterligare pensionssänkningar, skattehöjningar eller sänkningar av skatteavdrag. Vi får helt enkelt dras med längre vårdköer, färre lärare och färre poliser för att övriga partier prioriterat migration och integration. Allt detta går inte att drömma bort.