Mitt första minne från Norrköping var en tv-serie om barn och ungdomar på bakgårdar här i stan. De stora barnen hotade att gör potatismos av de mindre, så den vågade jag inte titta på.

I sexan kom Krister, som var från Norrköping. Han var min bästa kompis i många år. Och så lumpande jag med Tony från Norrköping. Han var förbaskat trevlig.

Norrköping, som enda stad jämte Göteborg med spårvagnar, stärkte på något sätt och återupprättade bilden av staden, som var sargad av han som gjorde potatismos av små barn.

Artikelbild

Jag besökte Norrköping för första gången i mitt liv för kanske tre år sedan. Inge och Inger, som är föräldrar till Carina, mitt livs stora kärlek (född i Norrköping) och som bor i Norrköping. Den gången gick vi en kort promenad i dagsljus genom staden och jag var redan då klart och positivt överraskad.

Nu är jag här igen. På julafton gick vi en timmes promenad vid kanske 17-tiden. Även om staden i det närmaste var tom på folk och vi ganska snart tvingades skrinlägga planen att få ett glas cava som fördrink före julmaten så inser jag att jag måste befinna mig i en av Sveriges vackraste städer. I klass med vackra städer i Europa till och med. Det är ju fantastiskt fint! Fantastiska byggnader, glimrande vatten och strålande ljus!

Göteborg påstås vara ”julstaden”. Jag erkänner på stående fot och utan omsvep, Göteborg har inte en suck av chans mot Norrköping. Norrköping ligger tusentals julljusår före.