Vi talar ofta i termer av vad som är svenskt och osvenskt. Det är kanske typiskt svenskt att göra det. Något som anses väldigt fult i Sverige är att tala om pengar. Frågor om svenskhet och vinst i välfärden är ämnen som snurrat mycket i media i samband med valet. Trots att vi är måna om att arbeta och göra rätt för oss bör vi helst dölja vad vi tjänat. För det är fult med vinst – eller är det verkligen det?

Drygt 160 000 personer har arbete tack vare de privata vårdföretagen. På friskolorna jobbar över 55 000 personer och mer än 300 000 elever går på friskolor (siffror från SvD i augusti). Vad kommer hända med alla dessa människor om vänsterregeringen avvecklar deras arbetsplatser och skolor?

Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har nämligen kommit överens om en välfärd utan vinstintresse, som de kallar det. ”Välfärden ska inte vara en marknad”, sa statsminister Stefan Löfven (S) i samband med förkunnandet. Han menar att kvaliteten i vården och skolan skulle bli bättre om allt vore statligt styrt. Men varför skulle den bli bättre av det?

Med Löfvens argumentering går vi bakåt i tiden, till den statliga monopolverksamheten där vård och skola inte behövde redovisa resultat på samma sätt. Det är tack vare konkurrensen på senare tid som vi nu har både bredare utbud och högre standard. Tyvärr blir resultatet efter MP-S-V-beslutet att flera småföretagare tvingas dra sig ur sina uppdrag.

”Varför tittar de inte på kvaliteten i stället?” blir frågan många ställer sig, bland andra omsorgsföretagaren Ruth Berglund (Dagens Samhälle 23/10).

Åsa Moberg skriver i samma tidning om ”privatiseringsmisstaget” som förgiftar debatten. Hon tar upp missförstånd med privatiseringen och att hon, som många andra 1994, trodde att användarna skulle betala hela kostnaden för sin vård och omsorg. Men i vårt system innebär dessa privatiseringar av skola och vård att privata aktörer utför tjänster på uppdrag av kommuner och landsting, gemensamt finansierade av våra skattemedel. Vad är det då att orda om?

Fler aktörer bör värnas eftersom valfrihet är något positivt. Det tycker vi är självklart när det gäller exempelvis vilken mat vi vill äta. Men i den politiska retoriken från vänsterhåll påstås det att Alliansen har ”sålt ut välfärden”.

Siffrorna säger annorlunda: drygt 10 procent av den offentligfinansierade vården utförs av privata företag. Utav dessa är Ruth Berglund i Östersunds kommun en aktör som nu hotas av konkurs när hon efter bokslutet kanske inte får ta ut aktieutdelningens eventuella vinst som lön för att täcka förlust.

Hon startade sitt vårdföretag 2007 och det har snabbt vuxit till en omsättning på cirka 15 miljoner kronor med drygt 30 anställda. Det är många människor, både patienter och verksamma på företaget, som förlorar på den så kallade vinstfria välfärden.

Ett brett utbud och en gynnsam konkurrens höjer kvaliteten. Det är helt enkelt bättre att vårda med fler aktörer i välfärden. Vi måste sluta prata som om det skulle vara något fult med att få ersättning för ens arbete med att driva verksamhet, och därmed samhället, framåt.