När politiker slutar vara politiker brukar deras verkliga åsikter med tiden sippra fram.

Som folkvalda tvingas de ta strategisk hänsyn till partiet, uppdraget och kanske vad andra samarbetspartier tycker.

Moderaterna har varit och är för ett svenskt Nato-medlemskap även om statsminister Fredrik Reinfeldt och regeringen sällan eller aldrig talar om frågan. Inte ens under den säkerhetspolitiska turbulens som råder efter Rysslands invasion av ett fredligt grannland.

Det är synd kan tyckas, men en konsekvens av politikens realiteter. Bland annat heter det att Sveriges eventuella framtid med Nato ska avgöras när vårt kära grannland Finland också känner sig redo.

Således var det inte direkt förvånande att den tidigare försvarsministern Sten Tolgfors (M) i veckan på debattplats i Göteborgsposten, tillsammans med statsvetaren Micke Winnerstig, argumenterade för ett svenskt medlemskap i Nato.

För den som följer Tolgfors i sociala medier är det knappast en nyhet. De båda debattörerna argumenterar väl för ett svenskt (och finskt) medlemskap som stabilitetsskapande i Östersjöområdet och som ett naturligt steg på det redan djupa samarbete Sverige har med Nato.

I ett drygt decennium har svensk militär arbetat tillsammans med Nato-styrkor i Kosovo, Libyen och Afghanistan.

Våra militära system är anpassade efter Nato-standard och den allmänna uppfattningen inom Nato är sedan länge att Sverige och Finland är organisationens bästa medlemmar (som ännu inte blivit det).

För några veckor sedan skrev nuvarande försvarsminister Karin Enström (M) och hennes finska motsvarighet Carl Haglund, Svenska Folkpartiet, under ett fördjupat samarbetsavtal mellan de två länderna. Bland annat nämns ökad marin samverkan, gemensamma materielinköp och utbyte av information. Våra länders säkerhet är intimt sammanlänkad.

Om det nu finns en hållning att invänta Finland i Nato-frågan är timmen snart slagen. Nämnde Haglund uttalade för Reuters i går, torsdag, att han vill se en finsk folkomröstning i frågan efter nästkommande riksdagsval 2015. Tydligare än så kan det knappast sägas.

Haglund säger sig dessutom vara ”kritisk” till de politiker som ”gömmer sig” bakom opinionssiffror. Det folkliga stödet för ett finskt medlemskap är begränsat men Haglund tror att en ”ärlig” debatt kan vända trenden.

De ryska varningarna, som kommenterats tidigare i NT, mot Nato-medlemskap för Finland och Sverige avfärdar Haglund: ”Det borde inte vara någon överraskning för Ryssland att den här sortens debatt pågår i grannskapet. De har själva orsakat det”.

Finland har förvisso inte ännu tagit beslut om en folkomröstning, men att landets försvarsminister är tydlig i frågan är ett välkommet besked.

När det nu börjar röra sig i österled finns det goda skäl att vi också börjar debattera vår framtida säkerhetspolitik utifrån ett eventuellt medlemskap i Nato. Finland har börjat liksom Tolgfors med flera. När börjar regeringen och Stefan Löfven diskutera frågan?