Ledare De i regel romska tiggarna (eller EU-migranter, som vissa hellre väljer att benämna gruppen) har idag kommit att bli ett vardagligt inslag i den svenska stadsbilden. Trots detta står kommunerna fortfarande handfallna inför hur de ska hantera de sanitära och sociala problem – som inte minst deras boendesituation innebär.

Lunds kommun utgör ett intressant studieexempel på hur det går när politiker ska försöka förhålla sig till den nya situationen. Företaget Flextrus, som tillverkar och trycker förpackningsmaterial, hyr av Lunds kommun en parkeringsplats för sina anställda. Men i dagsläget har parkeringen blivit en boendeplats för stadens tiggare.

Enligt företagets VD Maud Rahm är detta av förklarliga skäl ett rent praktiskt problem, men också ett säkerhetsproblem eftersom att de boende eldar på parkeringen, vilket riskerar att skada både företagets lokaler och produkter. Om ingenting görs åt situationen funderar företaget på att flytta.

Man skulle kunna ha hoppats på att polisen helt sonika, med kommunens goda minne, avhyste de personer som befann sig på parkeringen; en parkering som dessutom inte är allmän utan hyrs av företaget och således bör betraktas som privat mark. Så är dock inte fallet. I stället bollas frågan mellan kommunen, Polisen och Kronofogden.

Nu har det S-märkta kommunalrådet Anders Almgren lovat en kommunal tomt åt tiggarna. En minst sagt panikartad åtgärd – att ge bort kommunal mark till personer som för det första inte är svenska medborgare och för det andra har ockuperat privat mark under ett drygt års tid sänder onekligen märkliga politiska signaler. Varför förtjänar EU-migranterna detta men inte hemlösa svenska tiggare?

Äganderätten och respekten för andras egendom är grundläggande i vårt samhälle och individer som passerar utanför lagens ramar tillrättavisas av ordningsmakt och rättsväsende. Men när det handlar om en hel grupp människor, som inte är svenskar och dessutom fattiga, blir onekligen myndigheterna nervösa och sätter hela rättsapparaten ur spel. Vem vågar ställa företag mot tiggare? Av rädsla för att bli utsatta för proffstyckarnas invektiv-stämplar bollar de frågan vidare i systemet.

Förvisso är dagens juridiska system alldeles för ineffektivt för att få bukt med problemet, men agerandet i Lund ger de så kallade EU-migranterna carte blanche att fortsätta sitt lagstridiga agerande.

Att berörda myndigheter av politiskt känsliga skäl väljer att inte använda de verktyg som finns – och således inte agerar enligt principen likhet inför lagen – lär varken öka respekten för myndigheternas tjänstemän eller tiggarnas närvaro i samhället.

När den befintliga lagstiftningen framstår som tandlös kommer medborgarna snart att ropa efter nya lagar. Ett generellt förbud mot tiggeri i Sverige har ett flertal gånger varit uppe för debatt och är förmodligen en effektiv lösning på problemet. Men ska det vara nödvändigt att gå så långt, bara för att tjänstemännen inte törs upprätthålla lagen?