På söndag är det 25 år sedan Berlinmuren föll. Vi högtidlighåller att den sönderfallande östtyska kommunistregimen till sist tvingades öppna gränskontrollerna och hur människor (både väst- och östtyskar) tog lagen i egna händer och firade sin nyvunna frihet på själva murkrönet. Därefter tog souvenirjägare över, men i större skala började muren inte rivas förrän påföljande år.

I Tyskland talade man dessutom länge om muren i huvudet, hur mentalitetsskillnaderna efter de första månadernas eufori ersattes av en ömsesidig skepsis.

De opinionsundersökningar som genomförts efter Berlinmurens fall och den påföljande tyska återföreningen är lärorika. Missnöjet har alltid varit en minoritetsuppfattning, detsamma har avtagit med tiden – och missnöjet har intressant nog varit störst i väst. Kanske därför att det var väst som fick dela med sig av sitt välstånd, kanske därför att det var i väst som det fortfarande fanns troende kommunister.

Fast nostalgin får det att krypa i skinnet på mig. Visst finns det idé att rent fysiskt bevara murens rester (vilket också skett), likaså att ständigt återberätta historien för nya generationer. Men levande historia är mer än död nostalgi. Jag vänder mig mot monumenten – fysiska eller virtuella – över Berlinmurens fall, eftersom de samma ofta ger intryck av ett skeende som inte längre skulle ha relevans för dagens förhållanden. Det finns också risk för att historieskrivningen blir förskönad. Vi hade en enorm tur då för ett kvartssekel sedan, att inte glasnost och perestrojka (vars naturliga men inte helt avsedda effekt var kommunismens sammanbrott) inte förbyttes i en våldsam kontrarevolution. Vi kan skatta oss lyckliga för att miljoner östeuropéer vågade kasta av sig bojorna och göra gatorna till sina och därmed utsätta både sig själva och sina nära för stora faror.

Det gick inte lika bra överallt. Jugoslaviens sönderfall innebar blodiga och oförsonliga krig.

Inga världspolitiska händelser har präglat mig personligen, liksom många ur min generation, mer än Berlinmurens fall. Men att med glansiga ögon och darr på stämman återberätta detta för yngre åhörare (som med viss rätt skulle somna av anförandet) är ovärdigt minnet från 1989. Istället väljer jag att låna begreppet permanent revolution (från Marx och Trotskij!) för att beskriva behoven av i vissa fall synnerligen radikala förändringar.

Sålunda var det 1989 års mentalitet som präglade Euromajdan i Ukrainas huvudstad Kyiv. Mod och förhoppningar bland hundratusentals demonstranter, men också beslutsamhet och offervilja.

En revolution är sällan någon tebjudning och Ukrainas folkresning krävde över hundra människors liv blott under den avgörande revolutionära fasen. Under det pågående faktiska befrielsekriget gentemot den putinska nyimperialismen har över 4 000 människor hittills mist livet – ofta dessutom civila män, kvinnor och barn. De kontrarevolutionära krafterna må emellertid vara hur hänsynslösa som helst, långsiktigt kommer de ändå att stå sig slätt mot demokratins flodvåg. Det gällde 1989 och det gäller i dag.