Rapporter om dramatiska händelser i vår nära omvärld och konflikter runt om i världen når oss dagligen. Dessutom sker med ökande intensitet allt allvarliga kränkningar av svenskt luftrum och territorialvatten. För bara några veckor sedan befanns sig en utländsk miniubåt bara en handfull kilometer från Stockholms innerstad och på andra sidan Östersjön förbereder sig de baltiska staterna på att stå emot skuggan från öst.

I det svenska nyhetsflödet är uppställningen inför Melodifestivalen emellertid viktigast liksom att vinterkräksjukan snart når full kraft. Fast inte endast, lyckligtvis. Den säkerhetspolitiska debatten har fått ett visst momentum och såväl försvarsbudget som incidentberedskap och eventuellt Nato-medlemskap syns i debatten. Det är välkommet.

Intressant nog tycks blotta förekomsten av en debatt kring Nato få motståndarna att snabbt formera sig, enligt de principer de alltid använt. I nyss utkomna antologin ”Bevara alliansfriheten - Nej till Nato-medlemskap”, Celanders Förlag, skriver bland annat Tage G Peterson (S), Leif Pagrotsky (S), Maj Britt Theorin (S), Pierre Schori (S), Hans Blix (FP) och ett par andra debattörer inlägg mot ett svenskt deltagande i Nato. Redan i förordet nämns hur Olof Palme (S) och Gunnar Sträng (S) var emot. Personer som kan sin svenska politiska historia kan ganska enkelt förutse vilka argument som förs fram. Vi har hört dem förr och kommer att få lyssna på dem igen.

Problemet för dessa före detta aktiva politiker och ämbetsmän är att deras världsbild i stort tycks vara densamma som när de var yrkesaktiva. En blandning av tredje vägens politik, kärnvapenfrossa, Sovjetunionen och den bräckliga balansen mellan supermakterna. Sverige ska inte provocera med att fullt ut ansluta oss till den försvarsallians som resten av de demokratiska staterna på vår kontinent gått med i eller strävar mot. Till och med diplomaten Sverker Åströms tankar om att Sverige i Nato skulle provocera Sovjetunionen, förlåt Ryssland, dammas av. Debattboken tar mer eller mindre avstamp i en tid som inte längre finns och blundar för de realiteter som fanns då och finns nu samt når slutsatser efter en verklighet som är lika avlägsen.

Det är bra att gårdagens politiska dinosaurier trampar runt och rör upp samma intellektuella och retoriska bottenslam som de alltid gjort. Med det motståndet har dagens förespråkare för Nato en förutsägbar och ouppdaterad ”fiende”.

Sverige ska inte gå med i Nato förrän medborgarna eller deras valda representanter anser att det är dags alternativt kommer fram till att vi inte ska gå med. Innan dess kan vi förhoppningsvis ha en framåtsyftande seriös debatt utan allt för historiska låsningar.