I onsdags visade SVT:s Uppdrag granskning hur situationen spårat ur i Malmö. En grupp tiggare har tagit över ett markområde. Fastighetsägaren har bett myndigheterna om hjälp, men polisen och kronofogden skyller på varandra.

I Norrköping utspelades sig en liknande historia i våras när en grupp ”vildcampare” slog sig ned på Himmelstalundsområdet. Det rörde sig om en grupp asfaltsläggare från brittiska öarna. Det olagliga lägret orsakade många klagomål och kommunen gjorde ett försök att få dem avhysta. Men precis som i Malmö blev det nej hos polisen och kronofogden.

Vad är problemet? Om vi ska tro kronofogden så ligger det i att avhysning kräver att varje enskild person identifieras. Myndigheten förklarar på sin hemsida hur en ”särskild handräckning” går till. ”Sökanden”, det vill säga den som vill bli av med ockupanterna, måste lämna in en fullständig ansökan. Och enligt myndigheten är en ansökan inte fullständig om den inte innehåller namn, personnummer, telefonnummer, e-postadress och ”adress där personen nås med post” för varje individ. En ofullständig ansökan behandlas inte.

Först därefter kan kronofogden fatta beslut om avhysning och anlita polisen för att genomföra den.

Det säger sig självt att Kronofogdemyndighetens anvisningar är alldeles för rigida och att polisen är onödigt feg. Att begära att man ska kunna ange var en person från ett annat land kan ”nås med post” är uppenbart orimligt. Vad ska man göra om någon vägrar uppge sin adress?

Det är för övrigt bara nonsens att det skulle vara svårt att avhysa ockupanter. Man behöver inte gå längre än till Wikipedia för att hitta en lista över husockupationer som slutat med att polisen utan några som helst problem tömt byggnaderna. Några exempel: Banverkets villa i Malmö 2008, huset Smultronstället i Lund 2008, ”Kommando Carl Bildts ockupation av ett hus i Liljeholmen i Stockholm 2009. Och så sent som i februari i år avhyste polisen en stor grupp tiggare som hade slagit sig ned på Sergels torg i Stockholm.

Frågade man vad varje enskild person hette vid dessa tillfällen vad hon hade för personnummer, mobilnummer, e-postadress och postadress? Det har jag svårt för att tro.

Varför har det blivit så här? Jag ser ingen annan rimlig förklaring än att rädslan för att ingripa mot människor som det är synd om har fått styra. Det här rör sig ju om människor som är fattiga. Ska polisen ingripa mot fattiga människor som bara vill få mat för dagen? Tydligen törs inte myndigheterna göra detta, och hur sjukt det än är förstår jag dem. Högsta ledningen – regeringen – har under flera år, alliansregeringen inkluderad, kort och gott fegat ur varje gång frågan kommit på tal. Varför ska då enskilda polisbefäl behöva ta stryk i media när den inte backas upp av den politiska ledningen?

För övrigt anser jag att Islamiska staten bör förstöras.