Nästan alla är överens om att det råder kris på bostadsmarknaden (som på intet sätt är en fri och fungerande marknad). Det byggs för lite och behovet av bostäder tycks alltid överstiga utbudet när det handlar om större tätorter. Detta trots omfattande statliga subventioner och prisregleringar. Eller kanske snara på grund av?

Sverige har i decennier haft en monopoliserad och planekonomisk bostadspolitik, där läget och standarden på en hyresrätt inte avgör vad det kostar att bo där. Att bo i Stockholms innerstad kostar ungefär lika mycket som bo i stadens södra förorter. Och för att de som bor i förorten ska ha råd att bo där har vi ett välutbyggt system med bostadsbidrag.

Så här har det rullat på i decennier och en lång rad regeringar och bostadsministrar har kliat sig i huvudet och funderat över vilken ny regel eller subvention som krävs för att korta bostadsköer och öka produktionen.

Effekterna av den väl provade politiken är känd. Konstant bostadsbrist, svarta kontrakt, absurd andrahandsuthyrning, segregation och ett kringflackande boende för de som försöker ta sig in på bostads(marknaden). Dessutom är byråkratin och krånglet kring bygglov och överklagande ett ständigt problem. Varför avkrävs inte svar från dem som vill behålla den planekonomiska hyresregleringen. I decennier har deras modell fått verka ostört och resultatet kan vi dagligen och stundligen se runt om oss.

Elefanten i det bostadspolitiska rummet är hyresregleringen och dess politiska motpol i form av en avreglerad hyressättning. Kristdemokraternas Göran Hägglund petade lite på den sistnämnda i en partiledarintervju i DN i veckan och tyckte att det borde vara fri prissättning på nybyggda hyresrätter. Bokriskommittén, under ledning av bland annat ekonomen Klas Eklund, professorn Hans Lind och Barbro Wickman-Parak tidigare vice riksbankschef, presenterade i veckan sin slutrapport. Grundförslagen är en liberaliserad hyresreglering, enklare planprocess och skattereformer. Reformerna införs stegvis med begränsningar för bland annat hyreshöjningar.

De flesta tycka vara överens om att något måste göras åt den synnerligen illa fungerande bostadsmarknaden i Sverige. Efter ett par decennier med planekonomisk styrning av bostäder och byggande kanske man borde ge andra krafter möjlighet att lösa frågan. Som noterat saknas det inte exempel på hur det kan gå till.

Regeringen har haft åtta år på sig att förändra situationen, men trots en mängd utredningar (runt 70) så har få konkreta beslut fattats. Så länge ingen mer än petar på bostadselefanten lär problemen bestå och växa.