Catharina Elmsäter-Svärd, Anna Kinberg Batra eller varför inte Ulf Kristersson? Det spekulerar redan kring vem Moderaterna kommer att välja som ny partiledare. Men minst lika stor är frågan om vilken politik partiet ska föra.

23,2 procent är dåligt för de så kallat nya Moderaterna, men bra om man jämför med de gamla. En tröst för tigerhjärtan dock, för hela idén bakom nya Moderaterna var att partiet skulle locka nya väljare och växa permanent.

I stor utsträckning är det förmodligen dock just ”nya” moderater, nya väljare som tidigare sannolikt framför allt röstade på Socialdemokraterna, som nu övergivit partiet. Rimligtvis bör många av dem i dag återfinnas inom Sverigedemokraterna. Förvisso kan det tänkas att en del ”gamla” moderater också röstat på SD.

Väljarna har blivit mer lättrörliga, vilket utnyttjats av Sverigedemokraterna. Deras väljarskara är i många fall sannolikt mycket närmare Medelsvensson än vad många i dag gärna vill inbilla sig.

För Moderaterna gäller det hur som helst att staka ut en ny väg och det innebär i sin tur en uppgörelse med nya Moderaterna (begreppet, inte väljarna). Egentligen borde den uppgörelsen nog kommit redan tidigare under den mandatperioden, för hur framgångsrika var egentligen de fyra sista åren i regeringsställning? Ministären Reinfeldt lämnar efter sig en ekonomi i utmärkt skick, åtminstone givet de konsekvenser som finanskrisen skapat för Sverige och andra europeiska länder. Alliansen förvaltade sitt pund väl, men den politiska förräntningen var samtidigt klen. Det sjösattes inte många nya reformer den sista mandatperioden och den utvecklingen kan bara delvis förklaras med försämrad konjunktur och en otydligare parlamentarisk situation.

”Förändra er eller dö” hävdade Fredrik Reinfeldt själv på den moderata partistämman 2007. Ett tänkvärt uttalande, av flera skäl. Först och främst eftersom han i grund och botten hade rätt. Många moderater levde kvar på 80-talet, eller något sådant.

Samtidigt var det ett av flera tillfällen då Reinfeldt bryskt körde över gamla trotjänare och visade att han inte lärt tillräckligt av exempelvis Socialdemokraternas framgångsrika historia. Genom åren förändrades naturligtvis också SAP, ibland faktiskt ganska dramatiskt, men ingen socialdemokratisk ledare skulle komma på tanken att offentligt förolämpa partiets traditionalister för det. Moderaternas partiledare påstod ofta att han ”lyssnade in” opinionen, men hade lika svårt att ta till sig kritik.

Nu är det dags att förändra Moderaterna igen, förhoppningsvis i mer nygammal riktning. Enkelt uttryckt tycker jag Moderaterna ska gå åt höger, för att bli ett tydligt oppositionsalternativ inte bara till Socialdemokraterna utan också det självklara valet för de gamla moderater som känt sig svikna av partiet och i desperation kanske rentav röstat på Sverigedemokraterna. Att Moderaterna förlorat väljare till SD i exempelvis försvarsfrågan vore knappast förvånande.

Samtidigt vill jag varna för att slänga ut barnet med badvattnet. Det politiska budskapet vidgades under de nya Moderaterna, partiet intog en mer central position i svensk debatt – och inte bara på grund av exceptionellt goda valresultat. Visst kostade det i ideologisk renlärighet, men det var det (i stort sett) värt. Moderaterna måste förändras, men inte för dess egen skull utan för att bevara vad som uppnåtts under det senaste decenniet.