"Det är systemfelet jag är ute efter"
Ove Klinthäll kan vara säker i förvissningen om att Sverige är fullt av människor som dagligen blir ovärdigt bemötta i den svenska sjukvården, skriver Marcus Birro.
Det här är en replik. Åsikterna i texten är skribentens egna.
För det är om detta jag skrivit i tidningarna. Det rent medicinska har jag haft väldigt lite att säga om. Svensk sjukvård anser sig som en av världens bästa.
Varför utförs då inte obligatorisk urinodling på alla gravida kvinnor när man vet att urinvägsinfektion kan leda till missfall eller för tidigt födda barn och när man dessutom vet att gravida kvinnor lättare drar på sig nämnda infektion? För mig är detta helt obegripligt. Det är bristen på värdigheten jag skrivit mest om. Och jag kan försäkra Klinthäll att allt jag skrivit är sant.
Ett system hålls ihop just av de enskilda händelser som Klinthäll skriver att man inte kan bedöma ett system utifrån!
Jag är inte ensam om den här typen av upplevelser, men det ligger också i sorgens natur att tala tyst om sånt här. Jag är en ordens man och också i viss mån en offentlig person. Alltså har jag möjlighet att föra utsatta människors talan. Detta har hela tiden varit mitt syfte. Det är en ynnest och ett privilegium. Och en skyldighet. Ove Klinthäll kan alltså vara säker i förvissningen om att Sverige är fullt av människor som dagligen blir ovärdigt bemötta i den svenska sjukvården.
De utgör alla, var för sig, "ett utsnitt" men tillsammans utgör de något mycket viktigare, nämligen symtomet på just ett systemfel i Sverige i allmänhet och den svenska sjukvården i synnerhet.
Klinthäll skriver "att alla kan göra misstag". Visst är det så. Men jag har aldrig varit ute efter att jaga enskilda människor som begått misstag. Det är just systemfelet jag är ute efter.
Vad säger man om min historia där först en barnmorska inte tar min flickväns oro på allvar, ("Gå hem och var glad") där en kurator inte ringer till Finland med motiveringen "det är för krångligt att ringa utomlands från landstingets växel" och där en läkare har fräckheten och utbrista "det är ett delikat (sic) problem ni står inför" om ett barn som dör när det föds.
Det är väl många "misstag" i en och samma historia.
För mig indikerar detta ett systemfel, en total brist på empati, en ny tidsordning om man så vill, där värdighet, innerlighet och tolerans står ganska långt ner på skalan. Det indikerar att vi lever i ett land där klimatet ändrats, där tonfallet blir råare, där det är längre till hjärtlighet mellan människor.
Och detta handlar inte bara om sjukvården. Det är Sverige som land betraktat! Vi översköljs av idioti, av yta och hållningslöshet. De första symptomen syns alltid på skolgårdar, hörs i fikarummen på arbetsplatserna och möter oss som medborgare när vi är som mest värnlösa, i vården.
Det är kanske det mest sorgliga, att vi i stunder av förtvivlan och när vi är som mest utsatta, utsätts för mänsklig diskriminering. För varje gång vi inte bemöts med mänsklig respekt och heder diskrimineras vi! Se där, en ny ombudsman för regeringen att utse.
Jag vägrar finna mig sånt. I grund och botten handlar det här om vilket land vi vill leva i och vilka sorters människor vi vill vara.