Så nickade AIK och IFK Norrköping till, bokstavligt, på en och samma gång.

Ibrahim Bangura med skallen.

IFK Norrköping på kudden.

Artikelbild

På fem minuter gick Råsunda i Solna från en lätt nervös och skakig arena till ett gulsvart inferno, när IFK Norrköpings försvar havererade totalt och förvandlade upplevelsen till rena, rama mardrömmen för gästerna med både 1-0 och 2-0 för AIK. Det blev inte ett skvatt bättre, när den andre Bangura - med förnamn Mohamed - bjöds på friläge för 3-0 dryga två minuter efter Ibrahims dubbel.

Ridå.

Med dunder och brak.

IFK Norrköpings första halvtimme på Nationalarenan höll hög klass, där man pressade tillbaka AIK och skapade tre riktigt vassa chanser. Astrits Ajdarevics skott räddades på mållinjen av Nicklas Backman, Shpetim Hasani sköt utanför i ett gyllene läge och Imad Khalili glömde att nicka i öppet läge framför Kyriakos Stamatopoulos.

Så långt var allt väl.

Så långt var poäng, till och med poängen, inom hyggligt räckhåll. Faktiskt.

Så kom de åtta mardrömsminuterna (från 28 till 36), som kastade tillbaka IFK Norrköping in en nykomlings dilemma och vånda och skakade om hela bygget. Det rasade samman totalt.

"Där var vi inte speciellt bra", sa tränaren Janne Andersson om den avslutande kvarten på första halvlek.

Det var ingen överdrift.

Kanske, kanske hade man fått med sig ny kraft om Khalilis kanon gått i mål i stället för stolpen, men det får vi ju aldrig veta. Därför blev den andra halvleken en enda lång väntan på slutsignalen, där AIK bevakade och IFK Norrköping inte riktigt hade kraften, kvalitén och kapaciteten att ändra på något.

Det verkade till och med som om man gett upp det hela med 25 minuter kvar. De två stolpträffarna (Hasanis nick och Smedberg-Dalences skott) var mer kosmetika och kan inte ändra intrycket av just det.

IFK Norrköping gav bort matchen under åtta ödesdigra minuter.

IFK Norrköping hade inget att ta tillbaka den med.

Det finns en hel del att jobba med - hela vägen från försvar till anfall för att komma på fötter igen. IFK Norrköping går nu på midsommar utan en seger på två långa månader och känner flåset av konkurrenterna runt de nedre strecken. Det håller inte att bara spela bra och skapa chanser om man inte sätter dit bollen.

Det har vi sett för många gånger.

När turisterna trängdes i skuggan av Slottet eller kämpade sig genom de charmigt trånga gränderna i Gamla Stan tog Sverige ett litet, men ack så viktigt steg i kampen mot huliganerna och läktarvåldet i svensk idrott. På Helgeandsholmen, som är en länk mellan nya och gamla stan, röstade riksdagen ja till anmälningsplikt för huliganer.

Att tvinga listade personer, som redan har tillträdesförbud till en arena eller ett evenemang, till en polisstation på samma tid på en helt annan plats och anmäla sig är givetvis inte hela lösningen på det allvarliga problemet, men den blir en betydande del i kampen.

England vann mycket på det, när man tack vare anmälningsplikten kapade de sociala banden i de olika supportergrupperna.

Den listade bråkmakaren, som - förhoppningsvis - lever för sitt lag och med sina kompisar på läktaren, blir blåst på resorna, festerna och matcherna. Sitter man på en polisstation, låt oss säga 30 mil från händelsernas centrum, där kompisarna ler, skrattar och sjunger, är det inte så förbaskat roligt nästa gång man ses.

De har en ny upplevelse bakom sig.

Den dömde bråkmakaren har bara samma gamla plats och procedur bakom sig.

Det blir inte så mycket kvar att snacka om till slut.

Att myndigheter och svensk idrott (det är inte bara fotbollen) får hjälp i utrotandet av den här varbölden är riktigt bra. När det här kan bli aktuellt är dock mer osäkert med tanke på den splittring vi ser i riksdagen i dag. Regeringen vill avvakta den utredning om åtgärder mot läktarvåld Per Unckel arbetar med just nu.

Det är bara att hoppas det inte blir en för lång och för segdragen politisk historia.

Det har inte svensk idrott och vår supporterkultur råd med.