22-åringen kom en solig dag i augusti 2011 till Norrköping och det lilla hotellet i Kneippen. I bagaget fanns utländska karriärmål och ett nyskrivet kontrakt på 3,5 år i Janne Anderssons trupp. Tränaren som redan då förädlat spelare.

Mittfältaren klarade omställningen bra, hittade sin plats i laget och truppen. Men när uppväxlingen skulle starta, tappade karriären fart.

Skadat brosk i en knäled början på slutet för yttermittfältaren.

Artikelbild

| Projektledaren James Frempong trivs i Norrköping och är tillbaka för att hjälpa division 6-klubben Hageby vid sidan av jobbet.

– Medicinskt fanns det inget mer jag kunde göra. Jag hade fått förutsättningarna klart för mig redan innan jag gjorde min sista operation. En magnetröntgen hade visat på en såpass stor broskskada att jag troligen aldrig skulle kunna spela igen, och så var det. Jag kände det ganska tidigt, det tog över ett år innan jag kunde jogga igen.

Karriären var över.

– Även om plugget inte räddade mig helt så var det skönt att ha något att falla tillbaka på. Det var jobbigt, självklart. Det är många frågor som ställs när karriären tar slut. Vad ska jag göra nu? Hur ska jag hitta ett nytt ställe att jobba ifrån? Ett nytt sammanhang? Jag hade inte enbart identifierat mig som fotbollsspelare, utan försökt att ha ett ben utanför fotbollsbubblan också. Det fanns något annat jag kunde lägga tankarna på direkt, säger Frempong som idag kan se övergången ur ett helt annat perspektiv.

– Det finns stunder som jag kan tänka, va fasen . . .

Artikelbild

| Vindsnabbe James Frempong var på gång när skadorna kom 2013 och 2014.

Som när IFK tog SM-guld 2015?

– Det hade varit skitroligt att vara med på den resa såklart. Det är tyvärr baksidan med att vara elitidrottare. Det finns en risk att man kan skada sig och aldrig kan komma tillbaka.

Artikelbild

| Till Norrköping med förhoppningar 2011, men skadorna stoppade den unga talangen som kom från Örebro via Gefle till IFK Norrköping.

I dag är James 29 år. Jobbar som projektledare på Byrån mot diskriminering med en master i statsvetenskap som togs efter studierna i Samhälls- och kulturanalys på Linköpings Universitet. Han och flickvännen, flyttade från Stockholm till Norrköping i januari, staden där hon var barnfödd.

Vid sidan av jobbet, lockade kompisen från IFK-åren, Miro Hristov, James till division 6-klubben Hageby IF.

– Jag har alltid haft ett ideellt engagemang. Hade även uppdrag vid sidan av när jag pluggade. Miro och jag har bollat mycket fram tillbaka, sedan blev det naturligt att ta en plats i styrelsen, berättar den tidigare allsvenska spelaren.

Mycket som är självklarheter för de flesta föreningarna är något som måste jobbas fram, ofta på andra vägar. Även om utgifterna är desamma som för alla andra föreningar.

Är det segregerat?

– Både och. Vad lägger man i segregationsbegreppet? Det är ganska intressant. Djursholm i Stockholm till exempel är segregerat, men då pratar man aldrig i de termerna.

– Det finns utmaningar, men sedan finns det många kids som vill spela fotboll. Om man kollar med Hageby så är det bra mycket tuffare för en förening som Hageby, än om du tittar över andra sidan E 22 och Smedby till exempel. Där får man in medlemsavgifter, får föräldrar som skjutsar och ställer upp ideellt som ledare. Medan alla de bitarna är något en förening som Hageby alltid får brottas mycket med, säger James.

Hur stor är verksamhet nu?

– Vi har en del årskullar och för första gången på många år ett flicklag. Två unga ledare, tjejer som har engagerat sig ideellt och det känns superkul.

Med sitt sociala patos är den tidigare allsvenska spelaren kritisk till enbart enkla lösningar, som till exempel nattfotboll i problemområden framställs.

– Som punktinsats, så fyller den en jätteviktig funktion. Det innebär att kidsen får något att göra en lördagskväll. Men att se det som en som lösning på ett större socialt problem eller något som är kopplat till hur vår välfärdsstat fungerar idag, då blir det ett feltänk. Det är så många andra faktorer som spelar in och som gör att det ser ut som det gör. Trångboddhet, arbetslöshet, det är saker som andra institutioner och politiker behöver ta tag i, än att ansvaret ska förlägga sig på idrottsföreningar. Man behöver se idrotten som en del av något större, men inte se det som lösningen.

De bidrag som fördelas idag, kan också spridas bättre, för att få en större effekt i socialt utsatta områden.

– Det är viktigt att man riktar om det här. Att det finns en större flexibilitet i olika bidragssystem. För att de utmaningar vår klubb har, har till exempel inte föreningar som Smedby eller Lindö. Vill man verkligen stötta en klubb som Hageby krävs det en större flexibilitet, säger den engagerade spelaren.

Som inte utesluter en comeback nästa säsong.

– För någon vecka sedan tränade jag tre, fyra pass. Vi får se om det kan bli något, men på rätt nivå. Knäet är ganska kasst och det har känts lite efteråt, men det kanske blir någon division 6-match. Ibland spritter det i benen.