Hårdast i stan
De är spelarna man älskar att ha i sitt eget lag men hatar att möta. Hårda jäklar, en del fula och direkt elaka, andra betydligt mer sportsliga.NT-sporten har rankat de tio mest fruktade lagspelarna i 011-området de senaste årtiondena.Ont, det gör ont...
Foto: Fotograf saknas!
NICLAS CLAAR, HANDBOLL
En ledargestalt i NHK och HFN under 80- och 90-talet, som även hann med ett par säsonger med Saab i elitserien. 195 centimeter och 95 kilo, en skytt med ett av stans absolut tyngsta skott.
Vild under ungdomsåren med många minnesvärda kamper med RP-jätten Stefan Castenfall, men "Claaren" lugnade ned sig något i senioråren. Bjöd ofta på en del tjuvtricks när domaren tittade bort. En ångvält i anfallet och en klippa i försvaret med sin fysik och räckvidd.
FRED DRAINS, BASKET
När Drains lämnade Dolphins för ärkerivalen Plannja tog han med sig 90 kilo muskler och ett ton attityd. En ledare i laget, atletisk, hård och orädd. "Trashtalkens" mästare i Basketligan kan snacka omkull vem som helst. Med tandskyddet halvvägs ut ur käften drar han sig inte för att psyka sina motståndare. "Om jag kan komma in i hans huvud och störa honom så är det helt okej", sa Drains om sin verbala duell med Plannjas center Brent Wright i finalserien 2004.
ROGER CARLSSON, BANDY
VM-guld, landskamper, allsvensk bandy, spel i både Borgia och Finspångs AIK - och nu comeback i Derby. Oavsett nivå går "Gubben" Carlsson alltid in med full glöd och ett jättestort engagemang på isen. Han viker aldrig ner sig på planen och är inte alltid rolig att möta om man glider in på planen i motsatt dress.
Målillas Torbjörn Klang tyckte inte alls det var roligt när han mötte Faik för ett par år sedan. Klang hade satt tre raka mål i andra halvleken när "Gubben" tyckte att det fick vara nog. En stenhård tackling senare satt Klang vit i ansiktet och chippade efter luft i omklädningsrummet... "Gubbens" tackling var också så väl maskerad att domaren inte valde att visa ut honom utan hänvisade till att det "bara" var en krock.
JEFF TAYLOR, BASKET
Dolphins svenskamerikan var alltid lågmäld efter matcherna. På planen vek han däremot inte en tum. När Taylor närmade sig 40 år var han fortfarande en stor, stark och viktig kugge i Kelly Grants lagbygge som kunde täppa till truten på vilken skytt som helst med sitt stabila och täta försvarsspel. Fråga Plannjas Dennis Aulander som nästan var rädd för att komma till Mässhallen på den tiden. Duellarna mellan honom och Taylor var alltid heta, men ärliga.
En gång försökte Aulander peppa upp sig och sitt lag inför en match i Luleå genom att slå sig mot hjärtat när han sprang in genom en kåta under spelarpresentationen. Det skulle han inte ha gjort. Dolphins, med Taylor i spetsen, fick tändvätska av tilltaget, öste i poäng och spöade upp Aulanders Plannja efter noter i matchen...
BJÖRN MYHRWOLD, ISHOCKEY
Stenhård Vita Hästen-back när laget var som bäst. Spelskicklig och tuff i en och samma person. Gav och tog lika friskt ända till det bittra konkursslutet. I ett hett derby mot LHC i Himmelstalundshallen jagade han domaren över hela isen efter en tveksam utvisning. Underhållande för publiken men inte lika uppskattat av domaren som belönade Myhrwold med matchstraff.
JASON CRUMP, SPEEDWAY
Hetsporre är hans mellannamn. En briljant världsmästare på ovalerna men med ett humör som knappt en mor kan älska. Kan ilskna till över minsta småsak som stör. Har hotat tv-team med stryk och drar sig inte för att fortsätta matcherna i depån. Efter en match i Västervik kom han fram till NT-sportens utsände och stoltserade med att han hade sparkat en pappa till en motståndarförare i skrevet.
Även på banan ligger Crump ofta på gränsen med sin tuffa och orädda inställning. Han kastar sig alltid in i duellerna med en lillfingernagel till motståndarnas däck i de snäva kurvorna.
MATTIAS GRUBISIC, RUGBY
Norrköpings svar på Nya Zeelands superstjärna Jonah Lomu. Spelade i Troján, Olympia och gjorde även sex landskamper 1992-93. En ångvältsforward på +100 kilo som banade väg för Norrköpings störste rugbystjärna Mats Lindahl.
Dörrvakt på krogen, absolut stenhård på planen men snäll som en björn i hjärtat. När Troján arrangerade Geggamoja Cup i början av 80-talet fanns Östnytt på plats och filmade hela spektaklet. På banketten zoomades Mattias Grubisic in när han sjöng "Vem kan segla förutan vind...", lerig på hela kroppen och med övriga trojaner som tjusig och stämningsfull bakgrundskör. En skön motpol till de tuffa tacklingarna på planen. Brukar fortfarande dyka upp på oldboysmatcherna och sprida skräck i försvaren.
JANNE HELLSTRÖM, FOTBOLL
Lika hård mot sig själv som mot motståndarna. Fullständigt pardonlös i straffområdet. Kunde gladeligen offra bröstkorgen och skallbenet om det fanns minsta chans att få en tånagel på bollen. Bröt benet på träningen efter en tuff närkamp med målvakten Lasse Eriksson men kom tillbaka med samma orädda inställning som tidigare.
I Uefacupmötet borta mot Köln skallade han ihop med en isländsk mittbacksbjässe som stöp som en klubbad oxe. "Hella" rusade vidare som om inget hade hänt och spelade fram Göran Holter som gjorde mål - allt medan islänningen låg kvar på marken, helt oförmögen att ta sig upp på fötter för egen maskin.
"Hella" var ingen fysisk bjässe men hårdare kropp får man leta efter. Det var bara muskler, ben och senor på honom. När han rehabiliterade sig med bassängträning krävdes det två flytvästar för att han inte skulle sjunka till botten. Tung hjälte!
RIKARD RAUGE, ISHOCKEY
Två meter lång och hundra kilo. Personifierade Vita Hästens storhetstid som byggde på vilja och krafthockey. Matcherna under glansperioden inleddes ofta med en puck ner mot sarghörnet och sen kom Rauge och kompani och flåsade backarna i nacken. Då var festen igång i Himpahallen. När Rauge stod på topp kunde han med lätthet ta en spelare på varje arm för att smaka på sargen.
En särskilt minnesvärd match i allsvenskan spelades mot Västra Frölunda i Scandinavium våren 1990. Förhandssnacket handlade mycket om kampen mellan hemmalagets Leif "Pressbyrån" Carlsson och Hästens Rikard Rauge. De bägge oxarna brakade ihop direkt i första bytet och efter 30 sekunder fick Carlsson rullas ut på bår med brutet ben.
Respekt!
HAMILTON THORP, FOTBOLL
IFK saknade en tuffing på mittfältet. Man fick en överdos när Thorp dök upp på Parken för tre år sen. Ett fysiskt praktexemplar som hade spelat australiensisk fotboll i hemlandet och tog med sig en hel del av de råbarkade inslagen när han gick ut på planen.
Att säga att han spelade på gränsen är inte sant. Han gick ofta långt över det tillåtna. Thorp, som även hade spelat fotboll i England, hade svårt att anpassa sig till det lite beskedligare spelet i Sverige. Och domarna och motståndarna hade svårt att anpassa sig till Thorps minst sagt hårda nypor. Gula och röda kort präglade hans säsong 2003, både i superettan och i reservlaget där han spelade mest.
En särskilt minnesvärd match var mot Örebros B-lag. Thorp stod och höll i bollen ute vid linjen precis där ÖSK:s bänk höll till. Lars Larsen dök upp i ögonvrån och Thorp sänkte honom med armbågen. Direkt efter kom Martin Bengtsson från andra hållet och då knockade Thorp även honom. Sekunden senare stod ÖSK-tränaren Stefan Lundin och skällde på honom medan spelarna låg utslagna bredvid och domaren kom rusande i 180 med ett rött kort i luften.
I augusti 2003 fick han beskedet att det bakre korsbandet i knäet var av. Säsongen var dödsdömd men Thorp trotsade alla diagnoser och gjorde en sensationell comeback vilket tyder på ruggigt bra läkkött.
Han var även hård när det vankades något så fredligt som kortspel. En klassisk vändåtta med Gudmundur Mete i omklädningsrummet slutade med slagsmål och feta rubriker.
En stålman på alla sätt, som sagt.
Så jobbar vi med nyheter