Det bekommer inte Anders Marcus. Dolphinsveteranen har lättat och mår alldeles förträffligt när han inleder sina två löpvarv.
Han njuter av den förvandling han genomgått under året, när han bytte livsstil och fick glädjen tillbaka.
38 kilo lättare är allt så mycket enklare.
– Nu väger jag lika mycket som 1995 när jag var som bäst, berättar Anders efter dagens första motionspass av de tre.
Det blir en pratstund i Stadium Arena, i hörnet av friidrottshallen eftersom baskethallen är nedsläckt. Här tillbringar han fortfarande en hel del tid, trots att han lagt av minst fyra gånger.
Anders var inte svårövertalad att komma tillbaka när frågan väcktes. Han kämpade på med karriären till han var 40 år, då var kroppen slut.
Men det var inte lätt att sluta.
– Det blev en tomhet, någon sorts identitetskris. Det trodde jag inte. I basketen var man någon. Det var inte lätt att ta bort det.
På slutet fanns ingen glädje kvar, med diskbråck och ont i ryggen. I kombination med jobbet som resande säljare och många hotellnätter byggdes allt på. Anders blev tyngre. Knän och höfter tog stryk.
– Jag var så jäkla trött på att träna efter alla år. Träningskläderna var alltid med, ambitionen fanns, men det var världens enklaste att hitta en orsak till att avstå att träna och ta ett par öl.
Plötsligt vägde han 165 kilo, det var den 6 maj 2015.
– Vår egen våg gick bara till 150, jag trodde jag vägde några kilo till, 152 eller så. 165 var en chock. Jag insåg att jag kommer aldrig att få se mina barnbarn, jag kommer att dö innan de fötts, om jag inte gör något. Det var ren misshandel av mig själv, helt oansvarigt mot fru och barn.
Vändningen var när kompisen Lars Lindström skickade ett sms, att han bokat in Anders på en cirkelträning. Han tog sig till Långtorpskolan och genomförde Sofie Hallgrens pass. Träningsvärken efteråt var inte att leka med.
I samma veva fick han hjälp med att se över kosten och alkoholintaget.
– Jag skulle skriva ned allt jag åt och drack under en vecka. Öl, vin och annat. Då ringde några varningsklockor.
Med sex veckor kvar till midsommar bestämde han sig för att vara nykter dit.
– Om jag inte skulle klara det hade jag andra problem. Det gick bra. Jag har inte blivit nykterist, men är nere på 20 procent av min tidigare alkoholförbrukning. Jag har ett normalt förhållande till alkoholen, tycker Anders.
Tidigare åt han 4 900 kalorier per dag, nu väger han sina portioner och har skurit ned till 3 300.
– 1,5 deciliter potatis eller bönpasta till lunch och mycket grönsaker. Jag är sällan hungrig. Tomater och gurka är bara vatten, det får jag äta mycket av.
Morgonen börjar med en shake av spenat, hallon, turkisk youghurt och banan. Som mellanmål kan det vara chiapudding eller keso. Till lunch 200 gram fisk eller kött till potatisen. På eftermiddagen två kokta ägg och till sist en middag helt utan kolhydrater.
Det nya livet.
En normal träningsvecka innehåller tre löppass i spåret, ett styrkepass hemma med kettlebells och gummiband, två cirkelträningar och två eller tre träningar med rullstolslaget.
– Mer löpning pallar inte fotleden. Den svullnar upp och kommer aldrig att bli bra efter benbrottet i Luleå. Men mitt mål är att springa Stadsloppet i sommar på under en timma.
Anders känner en stor skillnad mot hur han mådde i våras.
– Jag var lättretad, irriterad och frustrerad. Jag saknade all energi. Jag varnade arbetskamraterna för att jag kunde bli grinig när jag skulle börja äta mindre. Det blev tvärtom. Nu orkar jag hantera problem som dyker upp, förut blev jag bara förbannad. Jag har hittat tillbaka till glädjen att träna.
Som basketspelare är Anders Marcus unik, med SM-guld och landskamper både som stående och sittande spelare. Nu verkar inget kunna hindra Dolphins från att ta ett nytt guld.
– Det skulle vara om vi fick skador på alla nyckelspelare. Nu är det kul med rullstolsbasketen. Jag har fått en nytändning. Ryggen har funkat. Det är roligt att gagga med de andra. Det saknade jag.
49-årige Anders och veteranerna Stefan ”Lillen” Berglund och Tomas Åkerberg spelar med 17-årige Olle Svensson och nya Tilda Schönbeck. Det är en skön mix.
– Vi skördar fortfarande framgångar av att Åke Björck hittade talanger när han finkammade närområdet.
Anders har fortfarande koll på sitt Dolphins. Han ser nästan alla herrmatcher och en del av damernas. Han hjälper till med coachsnack i restaurangen före herrmatcherna, analyserar i pausen och med intervjuer vid VIP-träffarna.
Han säger vad han tycker och minns hur förbannad han var vid en match under Paul Burkes sista år.
– Jag har aldrig varit tyst och vågat trampa på tår. Killarna kämpade inte. Jag hotade med att gå ner och samla in tröjorna, så de skulle få fortsätta utan. Jag klarar inte när en coach säger att laget inte var redo för match. Det har för helsike betalt, även om det kanske inte är så mycket, för att kämpa och slita. Det kan man alltid göra. Ibland räcker det inte för att motståndarna är bättre. Det får man ta.
Hur ser du på Dolphins nu?
– Jag är orolig för klubbens framtid och bristen på intresse. Nu har man skurit ned budgeten igen, gör man det en gång till har man kanske inte kvar någon produkt som attraherar publik och sponsorer. Det är en tuff resa. Folk är bortskämda med att laget alltid gått till slutspel och inte lyckats locka folk. Det är något i klubben som inte stämmer. Basketen tilltalar inte ens medlemmarna. Det är obehagligt. Det finns ingen som har bättre förutsättningar, tycker han om de låga publiksiffrorna.
Var basketen bättre förr?
– Nej, spelarna är snabbare, tuffare och mer vältränade nu. Tempot är högre. Vår generation skulle få stryk av dagens. Men det fanns fler profiler och personligheter då.
Det är inte bara basket. Anders jobbar även för att rädda IK Sleipner, där han sitter i styrelsen. Han är också engagerad i Norrköpings Idrottsförbund.
– Jag brinner för all i drott. Var fjärde vecka kan det bli styrelsemöten varje kväll. Det får man ta, tycker basketprofilen som hittat glädjen i idrotten igen.
Utanför Stadium Arena har det mörknat, nu väntar stationsträning i Lindö.