20-åriga Norrköpingskillens vardag: tränare i Italien

Spelarkarriären tog slut redan under pandemin – när han bara var tonåring. Istället väcktes coachdrömmen för Felix Vågerud som redan har jobbat med basket på heltid i både Frankrike och Italien.

Felix Vågerud har gett basketen allt efter gymnasiet – men inte som spelare. 20-åringen från Åby har tränat ungdomar i Frankrike och Italien.

Felix Vågerud har gett basketen allt efter gymnasiet – men inte som spelare. 20-åringen från Åby har tränat ungdomar i Frankrike och Italien.

Foto: Montage

Basket2023-06-09 07:30
undefined
"Att bo med tonåringar är inte lätt, man får se till att de plockar upp kläder från golvet, städar, kastar soporna, gör sina läxor. Du är mer som en mamma än en storebror – du behöver tjata på dem", säger Felix Vågerud.

Åby-killen fyller inte 21 förrän i september, men cv:t går inte av för hackor för den tidigare Dolphins-talangen.

Felix Vågerud flyttade till södra Frankrike, till La Roche-sur-Yon, en timme från Nantes, bara ett par månader efter sin examen på barn- och fritidsprogrammet på Hagagymnasiet.

Det var hösten 2021.

– Pappa skötte kontakten, han kände en coach som jobbat i Belgrad och startade klubb i sin hemstad och behövde hjälp. Jag tänkte: jag testar. Det var kämpigt, men lärorikt. Språket var ett av problemen, jag hade bara läst spanska – i grundskolan. Jag kom inte riktigt in i livet där, var rätt ensam. Men jag fick lära mig vara självständig och jobbade mycket, berättar Felix.

Som nio månader senare inte backade för en ny utmaning utomlands.

 – Jag ville fortsätta coacha, men visste inte var. Först fick jag kontakt med en klubb i Bologna, men det funkade inte där. Klubben hade en ny styrelse, och organiserade om ungdomssektionen, så jag fick ingen hjälp med de praktiska sakerna. Det var inte rätt plats för mig.

undefined
Felix Vågerud under ett pass i en av hallarna i Borgomanero, där hans klubb College Basketball huserar. "Vi är som en stor familj där alla känner alla och hjälper varandra", säger han.

Istället hamnade Felix Vågerud efter ett telefonsamtal med chefscoachen Francesco Rossi i norra Italien, i distriktet Piemonte och den lilla staden Borgomanero.

Där huserar College Basketball, en ungdomsakademi som är framgångsrik med sin talangutveckling.

Det blev en perfekt match.

– Jag blev mottagen med öppen famn. Vi är som en stor familj där alla känner alla och hjälper varandra. Klubben har lag från tredjeligan till knattar. Ambitionen är att hitta talanger som ska bli bra spelare. I representationslaget är grabbarna i åldern 17 till 21, berättar Felix.

Ungdomarna han själv tränar är 12–17 år. 

När vi ber honom beskriva en dag förstår vi att vardagen innehåller mer än åtta timmars arbete.

Väsentligt mer. 

Han lever med och för ungdomarna – dygnet runt.

Förmiddagarna där han kan ha möten eller klippa videos från matcher framför datorn, kallar han lugna. På eftermiddagen blir det mer intensivt, med två-tre träningar. Och sedan...

– Du slutar aldrig jobba Jag bor tillsammans med några av ungdomarna, har eget rum men vi delar toalett. Vilket betyder att jag tar hand om dem, ser till att de går till skolan och att de sköter sig där. Att bo med tonåringar är inte lätt, man får se till att de plockar upp kläder från golvet, städar, kastar soporna, gör sina läxor. Du är mer som en mamma än en storebror – du behöver tjata på dem, säger killen som å andra sidan fått mogna snabbare än många andra jämnåriga.

undefined
Felix Vågerud på Getänegn – bredvid Linghallen. Där han han tillbringat en del tid.

Att Felix Vågerud hamnade i sporten var mer eller mindre oundvikligt.

Pappa Rickard har tränat ungdomslag i Dolphins, mamma Rebecca sitter i klubbens valberedning (och hjälper till i sekretariat och annat) och lillasyster Astrid, 16, är den enda från Norrköping som antagits på Riksidrottsgymnasiet, RIG, som flyttar hit till höstterminen.

– Först började jag mest för att hålla på med en sport, det var smidigast med basketen eftersom pappa coachade. Efter ett tag föll jag för basketen, att det var kul. Men jag fick också tidigt hjälpa till med träningar och det gjorde jag hellre än att döma eller sitta i sekretariat. Så coachandet kom in i bilden rätt snabbt. Jag brukade säga att det kan vara något att hålla på med när jag blir gammal, efter en karriär som proffsspelare...

Det gick lite snabbare än du planerat...

– Ha, ha. Jag ville ju spela länge, men mina drömmar motsvarade inte riktigt den talang jag var. När covid kom, under andra året på gymnasiet, var det en coach som frågade om jag ville hjälpa till med ett pojklag. Jag tackade ja, för vi fick inte fortsätta träna men de yngre fick göra det. Jag testade att spela efteråt, men det var inte lika roligt längre. Jag hade varit för bekväm med den egna träningen och kände att coachandet var både roligt och lärorikt för mig att lära ut basket. Självinsikten kom också, att jag inte skulle kunna spela på den nivå jag ville. Sedan hade jag också bra stöttning av familjen att ta steget, poängterar Felix.

Hur stora är coachdrömmarna?

– Klart att man tänker på var man kan hamna så småningom. Men jag vill också vara ödmjuk. Kanske får jag en möjlighet att coacha på heltid, eller så jobbar jag med något helt annat och har basketen som hobby. Drömmar finns i alla fall. Vi får se var det landar. 

Återvänder du till Italien?

– Vi får se om de är nöjda, men det har verkat så. Jag hoppas på det. I vilket fall som helst ska jag ned för att scouta spelare på en camp i mitten av juni. Jag är fortfarande sugen på att fortsätta med basketen utomlands och jag trivs verkligen i Italien, människorna är vänliga och maten godare än i Frankrike...

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!