Devonté Green var strålande i den fjärde SM-finalen när Dolphins gick upp till 3-1 i matcher och kopplade ett blytungt grepp om guldet.
Dolphins har mer än ena näven på sitt femte raka SM-guld. Det är ungefär det jag så här en stund efter slutsignalen i Boråshallen kan säga att jag säkert har koll på.
Hur det gick till?
Ursäkta svordomen, men jag vet fan inte.
Det jag vet är att när basket är så här in i slutminuterna saknar det jämförelse i dramatik och nerv.
Dolphins var under med åtta poäng en bit in i den sista perioden när Johs Andersen tog timeout. Där och då började jag fila på formuleringarna att det här är nere i en matchserie i bäst av tre och att Borås skulle svara upp. Jag vet att basket inte funkar så men tankarna började dra sig dit.
Det som hände sedan var ett drama där Dolphins vände tillbaka, slet för varje boll på slutet och fick med sig sin andra raka seger från Knalleland. Men det var en känslostorm för den slutsålda (men inte fullsatta) hallen som kastades mellan hopp och förtvivlan som en på max påslagen torktumlare.
Dolphins såg starkast ut, Trevor Blondin skickade i en otrolig trea som kvitterade till 72–72 men Dolphins hade ett svar när Marcus Tyus – för ovanlighetens skull annars ganska anonym för kvällen – fick sista ordet när han på något märkligt sätt satte bollen i korgen med 0,7 sekunder kvar.
Då hade inte Borås något mer svar på den här sanslösa rysaren.
Det var ett slut som inte går att analysera – bara konstatera att det var galet.
Om slutspelet tidigare har handlat mycket om Shane Hunter och just Marcus Tyus i huvudroller var det två andra som bar Dolphins på parketten den här kvällen.
Det är kanske läge att lyfta Tim Schüberg först. Han som är på väg att skriva historia på fler än ett sätt. Sommaren 2015 kom han till Norrköping och Dolphins första gången. Som en ung framtidsman med defensiven som sin främsta styrka. Det var lite opolerat i början och det var också en spelstil som ofta fick domarna att blåsa.
Men 30-åringen har vuxit ut till en klubbikon och en härförare med ett ledarskap som ger laget vad det behöver – kväll efter kväll.
Han spelar inte alltid mest, syns inte alltid mest, gör inte flest poäng men är det där kittet som håller ihop laget som kapten och den person han är. Precis som nu.
Och den här gången hade han även en huvudroll på planen, snodde bollar när laget behövde, eldade upp energin när det krävdes och fördelade spelet så att rätt skyttar fick rätt lägen.
I vår kan han spela hem sitt sjätte SM-guld med Dolphins (därtill har han tre cupguld) och med det bättrar han på sin statistik som bäst i Dolphins genom tiderna. Det är svårt att alltid förstå hur stor han börjar bli i klubbens historia.
Många orangeklädda stöttade Dolphins i Boråshallen. Det sanslösa slutet gav anledning att sträcka nävarna i luften för bortaklacken.
Den andre segerorganisatören hette Devonté Green. Amerikanen som ledde Dolphins och var strålande i guldlaget för två år sedan. Skador satte därefter stopp men när han i år har varit tillbaka har han bara bitvis visat den nivå som han höll där och då.
Den här kvällen visade han den däremot med besked.
Efter en lite seg start.
Inte bara för de 30 poängen – lika mycket för defensiven när det skulle avgöras. Det såg ut som den spelaren som blev finalseriens MVP förra gången han firade ett SM-guld på svensk mark.
På måndag kan både han och Dolphins göra det igen. Borås har visat att de inte ger sig så lätt, det kommer man inte göra nu heller men att laget skulle ta tre raka och vända på det här efter två raka käftsmällar på hemmaplan ...
Det tror jag inte på.
Det här kändes som lagets chans att ta finalserien hela vägen. Och med tanke på slutet har Dolphins i alla fall ett gigantiskt mentalt övertag nu.