Mikko Riipinen med alla pokalerna som han har vunnit för Dolphins under sina år som coach.
Ja, det är uttjatat men jag minns fortfarande när vi satt i ett konferensrum på NT tillsammans med David Bergström, Paul Burke och Johan Lind. Trion som gick i täten för att behålla ägandet av Stadium Arena och gå en annan väg än den andra halvan av en då splittrad klubb ville.
Satsa på något nytt, hemvävt och med hjärtat och själen i Norrköping.
Bygga på den egna ungdomsverksamheten.
Den vägen ”vann”.
Och resan började.
Mikko Riipinen var då orutinerad på coachnivå, hade lett klubbens division 1-lag i några år efter en egen spelarkarriär som inte tog honom till de högsta höjderna. Försäkringsrådgivaren blev mästarcoach snabbare än någon kunde ana. Det var som ledare han skulle nå långt och där har vi nog inte sett taket än. Tillsammans med en hel klubb som dragit åt samma håll har han varit en stor del i den utvecklingen i och runt Dolphins som ofta är svår att ta in.
Att han redan som 37-åring vann sitt fjärde SM-guld var historiskt. Han har aldrig förlorat en slutspelsserie. Lägg till två guld i svenska cupen, Europaspel och ett Dolphins som blivit den ledande klubben i svensk basket på de här få åren så är det svårt att komma förbi Riipinens gigantiska betydelse.
I en karriär som bara rusat uppåt.
Ständigt med ett hjärta i den stad han alltid har älskat.
Ständigt med Norrköpings bästa lika mycket som klubbens framför ögonen.
Ständigt som den som mest av alla symboliserat det projekt som skapat framgångar på många fler plan än bara under de 40 minuterna från uppkast till slutsignal.
Mikko Riipinen får en ny utmaning i Tyskland. Och det är helt rätt att han tar chansen, tycker Christer Gustafson.
Mikko Riipinens betydelse har hela tiden varit större än så. Större och förbi det rent sportsliga. Som ambassadör för den klubb som varit stadens sportsliga lok de senaste åren.
Inte störst men bäst i Norrköping.
I dag är Riipinen även förbundskapten och det har såklart gett ytterligare ett bra fönster att visa upp sig för inför internationella klubbar och att den här dagen skulle komma var väntat. Inte att den skulle komma nu kanske, men separationen var oundviklig till slut.
När tyska BG Göttingen i Bundesliga lockade gick det snabbt och det är en chans som alla förstår att han måste ta.
Här har han redan vunnit allt.
Guld och respekten i en hel stad.
Hur mycket det säkert än svider i den orangea Dolphins-själen att släppa honom mitt i säsongen. Det skapar också skor som blir väldigt svåra att fylla men just därför tror jag också att klubben gör rätt som inte förhastar sig och jagar ett namn här och nu.
Att man bygger vidare på Johs Andersen, Paulius Dambrauskas och Kevin Taylor Lundgren som har funnits bakom Mikko Riipinen hela säsongen och låter det vara så tills man hittar helt rätt. Och att man tydligt signalerar att tempot inte kommer att sänkas för det här.
Klubben vill fortsätta resan.
Och ta vidare kliv.
För sin egen del lika mycket som för Mikko Riipinens del är det viktigt att det inte stannar upp med det här beskedet.
Fyra guld i rad. Ingen har betytt så mycket för det projekt som Dolphins är mitt inne i.
Hans eget val då? Vi pratade länge i Stadium Arena i dag om just det och hur många förfrågningar han haft längs vägen som han har tackat nej till.
Det är inte ett litet steg Mikko Riipinen tar nu.
Men samtidigt är det till en klubb där han inte har något att förlora (ligger redan sist) och till en liga där han verkligen får testa sina vingar på riktigt.
Dolphins finns kvar. Norrköping finns kvar.
Och mycket säger mig att vi inte har sett Mikko Riipinen coacha i Stadium Arena för sista gången – även om det blir ett avsked här och nu.