Mikko Riipinen med guldhatt i guldyran.
2010 och 2012 som spelare. Som assisterande 2018 och tre raka ligaguld som huvudansvarig – samt två cupguld.
Det är en imponerande lista med titlar Mikko Riipinen jobbat upp under sina år som tränare för Norrköping Dolphins.
På Hovet var det dags för 36-åringen att fira igen när Nässjö besegrades i cupfinalen. Hur ser Riipinen tillbaka på sin succé?
2010, 4–1 i finalserien mot Plannja:
– Ett väldigt fint minne. Jag fick spela med mina barndomsidoler och vinna hemma. Det var hajpat och stort. Speciellt också i och med att det var första gången. Det är endorfinkickar och alla känslor när man står där. Vi hade byggt arenan nyligen. Alla ens kompisar var på matchen och att få spela med Fred Drains och Gee (Gervin) var stort.
– Vi vann mot Plannja och fick spela med Anton (Saks) och Kenny Grant. Vi hade ett riktigt bra lag och spelade otroligt många matcher den säsongen då vi också var med i baltiska ligan. Det var en grupp med bra sammanhållning, och det kom från att vi reste mycket gemensamt.
Domaren Lahdo Sharro hade det hett om öronen när Andrew Mitchell och Dino Pita tuppades i SM-finalserien 2012.
2012, 4–2 i finalserien mot Södertälje:
– Varje guld har sin speciella känsla. Det finns olika stories bakom varje guld. 2012 visste vi hur det kändes att vinna och det var stort att göra det borta i Södertälje. Vi hade inte samma superlag som 2010. Kenny Grant och Jocke Kjellbom hade lämnat. Min känsla var att det var öppet om vem som skulle ta guldet. Det var Pauls (Burke) första år och vi spelade med en kortare rotation. Vi hade Edgars Jeromanovs och Andrew Mitchell och det blev en laddad serie mot Södertälje, inte minst.
– Jag vet att Fred Drains sa: "This is war" och vi hade bra backning av fansen. Det var ganska fult spel med diskvalificerade fouls nästan varje match och Dino Pita och Andrew Mitchell hälsade inte på varandra. En grötigare serie än när vi vann mot Plannja.
Mikael Lindquist och Joakim Kjellbom ledde Dolphins till seger och guld i den sjunde avgörande SM-finalen borta mot Luleå. Året var 2018.
2018, 4–3 i finalserien mot Luleå:
– Det guldet grundlades främst i match sex. Luleå var något skott ifrån att vinna. Starkt av oss att åka upp dit och vinna sjunde avgörande. Storyn det året var att många trodde på Luleå och vi var underdogen men vi hade ett otroligt bra lag med Jocke Kjellbom, Micke Lindquist, Tim (Schüberg), Gerry Blakes och Eugene Harris. Alla spelade så bra. Det var en kompetent skara spelare. Det var en enorm glädje efter, men om det var en stor hajp 2010 så var det nästan motsatsen 2018.
– Vi var bra, men det kom inte så mycket folk för att se på oss. Om jag inte minns fel så var det mellan 1 200 och 1 400 på hemmafinalerna. Vi spelade på ett annat sätt då och det var lite slitningar i klubben. Det förtar inte bedriften. Jag hade B-laget som huvuduppgift och var inte alltid med. Jag hade ett jobb vid sidan då också. Jag är stolt över det guldet, det är inte det, men det var en annorlunda situation.
Kamau Stokes och Terry Larrier blev två jackpot-tillskott.
2021, 4–0 i finalserien mot Södertälje:
– Vi ville ha hem Felix Terins och insåg att Tim behövde få en större roll. Det var prioriterat att behålla Adam Ramstedt och Hampus Åhlin. Om vi träffade rätt med importerna kunde det bli bra. Jag minns att vi siktade in oss på spelare som var lite stukade, som haft lite problem och som behövde en omstart. Det var otroligt tävlingsinriktade träningar där vi fick gå emellan ibland. Vi träffade verkligen rätt med Kamau Stokes, Terry Larrier och Phil Carr och det kändes som vi vann tillbaka Norrköpingspublikens hjärtan.
– Tyvärr var det inte så många i arenan som vi önskade, på grund av restriktioner, men jag tror vi nådde ut med att ha spelare som ville bjuda på det lilla extra. Vi tappade en match mot Köping i kvarten och det var inte spikrakt. Tyler Flack slet av hälsenan borta mot Södertälje och Adam fick en smäll på armen i slutet av matchen. Den natten glömmer jag aldrig. Jag satt uppe till tre och messade David Bergström. Jag vet att jag skrev: "Fan, vi hade dem" och insåg att det skulle bli så mycket svårare utan Adam. David svarade: "Det löser sig. Vi tar det". Han fick rätt. Adam kunde spela vidare och vi vann med 4–0 mot Södertälje. Det var en häftig känsla, men det var tomt i hallen. Tyvärr.
Skönsång i Östersund. Dolphins säkrade guldet på bortaplan mot Jämtland 2022.
2022, 4–2 i finalserien mot Jämtland
– Vi var regerande mästare och publiken var tillbaka. Det var fullt i hallen hela tiden, men jag minns att det var orimliga förväntningar på oss. Det tyckte jag i alla fall. Vi bytte ut Mitchell Smith mot Adam som kom från Polen. Vi hade Brandon Tabb, Jackson Rowe och LaDarien Griffin. Vi gjorde en superbra grundserie, vann den och slog klubbrekord med 16 raka vinster. Det var häftigt och vi gick in i slutspelet och kände oss riktigt bra. Det skulle bli svårt för de andra, men vi hade alla "dåliga" resor med Umeå, Luleå och Jämtland i kvart, semi- och final. Vi fick ta nattåget en gång när flyget ställdes in. Det blev en hajpad final mot Adnan (Chuk) och Jämtland. Det var mycket känslor – och mycket folk. SVT storsatsade och det var bra tryck på matcherna.
– Vi hade all press på oss från start till mål. Det var ingen som trodde på oss året innan och nu var vi plötsligt laget att slå. Vi lärde oss att hantera pressen och växte in i säsongen mer och mer. Det var en bra avgörande match sex där vi malde på och inte hade några dippar. Det var så mycket känslor, minns jag. Jag har aldrig sett så mycket folk som när vi kom hem efter guldet. Det var bengaler och människor överallt. Vi hade mycket spets i det laget och bra skyttar med Brandon Tabb, Nathan Dawit och Felix Terins. Det var hans stora år när han tog steget och blev en toppspelare. Hugo Bergström fick sitt genombrott och spelade ett suveränt försvar på CJ Wilson.
Marcus Tyus och Devonté Green ledde Dolphins till tredje raka SM-guldet.
2023, 4–2 i finalserien mot Borås:
– Vi skulle spela i Europa och hade ingen erfarenhet av det. Vi bytte ut Zach Thomas som inte fungerade, Koby McEwen gick sönder och Nick Spires behövde tid på sig att anpassa sig. Vi hade en enorm press på oss och att spela i Europa med ett decimerat lag är tufft. Det skrevs och pratades om att jag sparkar amerikaner till höger och vänster. Vi fick in erfarenhet med Marcus Tyus och Devonté Green, men det var en rörig säsong. Borta mot Köping gör vi en riktigt dålig match, men efter det känner jag att vi tar steg för steg. Devonté växte ut till den som ska göra det och Nick blev bättre. Marcus hade svårt att anpassa sig och blev utfoulad i match efter match. När Europaspelet var slut kom hajpen igen och vi fick luft under vingarna. Att vi vann sjunde avgörande semifinalen borta mot Jämtland var starkt. Otroligt starkt.
– Den matchen håller jag som en av de absolut starkaste insatserna. Det var första gången under mina år som coach som vi mötte Borås i final. Det blev populärt att åka och se oss borta och vi hade ett superstöd. Vi kom från sju matcher mot Jämtland till final, fick bara ett par dagars vila medan Borås inte spelat på 14 dagar. Det diskuterades vad som är bäst. Vi viann första borta, förlorade andra och vann två hemma. Vi hade chansen att avgöra borta men medan Borås var superpå så gjorde inte vi någon bra match. Vi ville vinna det här hemma och vilken jäkla match vi gjorde. Det var samma hajp som 2010 och det var en morot att vinna tre raka guld, något som inte klubben gjort innan. Och att göra det på klubbens 60-årsdag. Jag kommer ihåg alla ansikten man såg i publiken: Ludde Håkanson, Alexander Lindqvist och alla våra trogna fans.
Cupguldet 2023, besegrade Jämtland i final:
– Vi hade förlorat mot Köping borta en vecka tidigare. Vi hade ett par trogna supportrar på plats, och jag skämdes för att vi inte var bättre. Jag erbjöd att betala för deras biljetter och bensin men i stället sa en av killarna som var på plats att det är bättre om vi vinner semifinalen mot Köping i Final 4 och tar hem cupen. Vi vann och mötte sedan Jämtland i final. Spelarna tog fram sina rätta jag och visade att de har vad som krävs för att vinna viktiga matcher. Det går inte att bli mätt på den känslan att lyfta bucklan. Det är en kompott av känslor att vi lyckats tillsammans.
Senaste guldet. Mikko Riipinen coachade fram Dolphins till cupvinst mot Nässjö inför 8 000 personer på Hovet.
Cupguldet 2024, Nässjö besegrades i final:
– Nässjö har väldigt kompetenta spelare som spelar väldigt bra ihop, på en hög nivå. Är Ruffin, Barton och Long på planen samtidigt så visste vi att det skulle bli tufft. Det var en match där allt avgjordes på neutral mark, jag visste att det skulle bli en match där Nässjö inte skulle lägga sig själva. De gjorde det bra, men det var starkt av oss att inte drabbas av panik någon gång när de tog sig in i matchen. Vi var iskalla, fast det var många bollar som inte flyger vår väg. Jag blev tårögd när jag såg att så många var där för att se oss.
