Tre matcher var allt som Andreas Blomqvist hann med innan nästa knäskada kom. Efter måndagspasset på gymmet pratade IFK-mittfältaren ut om skadesituationen som alltså pekar mot ännu ett brustet korsband.

– Jag har inte fått något svar om när undersökningen är men jag vet att de jobbar på att hitta en tid för röntgen. Nej, det är bara att vänta in den, det lär väl komma så snabbt som möjligt. Sen får vi ta det efter.

Hur mår du med tanke på omständigheterna?

– Jag ska väl säga att det är okej. Klart lite tungt, det känns inte så bra, det gör det inte. Innan jag får något klart besked så är det ingen idé att springa iväg i tankarna. Känslan är inte så bra, man är lite nedstämd i dag, det kan jag erkänna.

Du kan gå på egna ben idag i alla fall.

– Ja, det kunde jag senast det hände också. Så det är kanske inget bra tecken, sa Blomqvist som gick runt i gymmet med förband över knäet.

"Blomman", som kämpat sig tillbaka från en lång skadefrånvaro, vill inte ge upp hoppet om en mer lindrig skada denna gång men medger att symptomen påminner om sin tidigare korsbandsskada.

– Ja men det gör det lite grann. Jag befarar väl det värsta.

Du räknar inte ut dig själv innan du undersökts?

– Nej, det är väl dumt att göra det men det finns en liten känsla att det går åt samma håll. Men vet aldrig innan det kommer ett helt klart besked.

Tills röntgenundersökningen är gjord får Blomqvist hans IFK sväva i ovisshet. Skulle farhågorna bekräftas så vet mittfältaren vad som väntar, vilket han också tror kan hjälpa under rehabiliteringen.

– Jo men det är klart. Har man gått igenom det en gång så vet man lite mer vad som väntar. Är det så är det bara att ställa in sig, man vet att det är en lång väg. När man väl får det där beskedet kan man ställa in sig och bli motiverad till att komma tillbaka. En dag i taget lite grann innan vi vet.

En sak är dock säker. Blomqvist kommer få stöd och hjälp från såväl lagkamrater som nära och kära.

– Ja, självklart. Det är ett fantastiskt lag att vara i när det kommer till såna här grejer, man vet att man har alla bakom sig. De finns där för en och samma gäller med familj och vänner så jag vet att, om det är en korsbandsskada, så vet jag att jag kommer ta mig igenom det på ett så bra sätt som möjligt.