Terbunja tackar tränaren för allt

Det har gått någon vecka sedan Linköpingskillen Naim Terbunja vann den anrika och högt ansedda turneringen Golden Gloves i USA. Vad som händer nu är att han antingen fortsätter sin satsning mot OS 2012, eller blir proffs. - Det beror på satsningen från Svenska boxningsförbundets sida. Vill man inte satsa på mig blir det svårt att tacka nej från de erbjudanden jag redan har fått och de som jag kommer att få. Jag vill satsa mot OS, men jag kommer självklart att lyssna på vad promotorerna säger där borta.Där borta är USA. I fyra månader var Terbunja där och boxades. Först vann han New Yorkdistriktets Golden Glovesturnering, och sedan också den amerikanska GG-finalen i Salt Lake City.- Golden Gloves i New York är den största deltävlingen och faktiskt svårare att vinna än stora finalen. Det är ju i New York de bästa boxarna finns, säger Örjan Holmström, tränare i IFK Linköping och den som en gång såg till att Naim började boxas.Vad har Örjan betytt för din boxning?- Allt. Utan honom hade jag inte blivit så bra. Det var i Linköping jag blev en bra boxare. Vad var det främst han lärde dig?- Teknik och disciplin.Örjan nickar.Men, hur var Naim som boxare när han som 14-åring började träna i källarlokalen i Linköpings sporthall?- Han gick omvägar för att undvika mig. Han ville inte börja, säger Örjan Holmström och skrattar.Mycket stryk
Naims brorsa Sami hade börjat boxas i IFK och blev bland annat svensk ungdomsmästare, Naim spelade fotboll i Linköpings FF. Ibland följde han med Sami till träningen, och en gång provade han på. Och fortsatte.- Och jag fick jättemycket stryk i början av Frank Somander, och även av Sanna Rauta.Men Naim Terbunja var och är envis. - Jag märkte att jag blev bättre för varje gång, och det var den tuffa sparringen som gjorde att jag blev en bra boxare.Naim Terbunja blev ungdomsmästare, han också. Och juniormästare. För att inte tala om att han vunnit senior-SM sju år i rad och har boxats i VM och OS. I år missade han SM eftersom han var i USA och blev förste svensk på 79 år att vinna Golden Gloves.- Största känslan var att vinna New Yorktävlingen inför ett fullsatt Madison Square Garden. Om sitt förhållande till Svenska boxningsförbundet säger 25-åringen:- Att jag har kunnat vara i USA i fyra månader och träna och boxas beror på det stipendium jag har från SOK (Sveriges olympiska kommitté) och mina sponsorer. Förbundet har inte stöttat mig, och bara ringt en enda gång under Golden Gloves, och har ju dessutom under tiden jag varit där borta tagit bort Majid Jelili. Samarbetet med både Majid och Örjan var ju en anledning till att jag ville satsa på OS. Nu vet jag inte riktigt hur det kommer att bli, men jag kör på mot OS ända till den dag jag bestämmer mig för något annat.- Förbundet gillar inte Naims frispråkighet, inskjuter Örjan Holmström.Familjekär
Hur som helst så är han hemma nu, Linköpings och Sveriges bäste boxare. Som bevis på sin seger i Golden Gloves fick han ett jättestort mästarbälte, och han fick ett tungt halssmycke i form av två boxhandskar. - Jag fick mitt guld, säger han och väger handskarna i handen.Han ser glad ut, Naim. Glad och snäll, och hård. Händer det att du blir provocerad om du är ute en kväll i Linköping? - Det har väl hänt någon gång, men då brukar jag säga att jag inte slåss mot tjejer.Lika viktig som boxning är familjen, tycker Naim. Föräldrarna, och inte minst de tre syskonen Sami, Ilir, och Vlora, vars namn han har tatuerade på sin kropp. - Ilir spelar fotboll i Kentys juniorallsvenska lag och jag försöker titta på så många matcher jag kan. Familjen är jätteviktig för mig.För övrigt kan sägas att även Naims pappa Imer har varit boxare.- Han var tvåa i sin klubb i Prishtina, men ettan var VM-tvåa, så det var bra konkurrens. På den tiden kom sju av 12 boxare i jugoslaviska landslaget från Prishtina. Boxningen har alltid varit stor i familjen.Och störst är Naim Terbunja.

Terbunja tackar tränaren för allt

Naim Terbunja släntrade in i lokalen med små boxhandskar av guld om halsen och sa: jag har Örjan att tacka för allt.