Det råder ingen tvekan vem det är i lokalen som kan stoltsera med fem SM-guld, EM-brons och en obesegrad segerrad som tungviktsproffs.
Andreas Gustavssons kolossala bröstkorg fyller ut den svarta t-shirten.
Kaffekoppen försvinner i handen som opererats fyra gånger, "lite småben och ledband", och den rakade hjässan bidrar till varningssignalen att det här är ingen kille som du vill reta upp.
Lyssna: "Helan går, en podd om dansen runt vår mest älskade drog"
Det är ytan.
Vad vi ser och har sett under åren när rubrikerna handlade om titlar, OS-satsningar och en frispråkig elitidrottare som inte höll tillbaka vad han tyckte och tänkte.
Nu, sommaren 2020, berättar Andreas Gustavsson ofiltrerat om kampen han gick samtidigt som han var en av Sveriges bästa boxare.
– Jag har mått väldigt dåligt under vissa perioder. Det har att göra med dålig självkänsla och att man börjar knarka sin träning. Jag började använda träningen som självskadebeteende. Jag har alltid tränat för mycket. Alltid. Det var osunt vissa perioder. Du knarkar din egen kropp som sätter igång en massa processer som får dig att må bra.
Insåg du det, att det inte var på en sund nivå?
– Nej. Det går hand i hand med att man är elitboxare och då ska man träna mycket. Jag var med i Sveriges Olympiska Kommittés talanggrupp och där sattes det upp mål för att öka träningsmängden för varje säsong. Fast egentligen vad som kanske skulle varit bäst för mig skulle vara att dra ned på träningen och träna mera effektivt istället för att bara köra på.
Hur kom du ur det?
– Jag tog ett break efter OS-kvalfiaskot 2004. Det var då jag började...vad ska jag säga...jag började förstå hur dåligt jag mådde när jag inte får den här fixen i mig. Att jag behövde plåga mig själv för att må bra – det är inte sunt. Då märker man hur tomt det är utan det. När man kommer i abstinensfasen så blir man medveten om vad det är som bråkar med en.
Fick du någon hjälp?
– Nej.
Hur är det idag?
– Idag är det sundare. Det får jag säga, men allt har med den bristande självkänslan att göra. Dels drogar du din träning som gör att du mår bra och så värderar du dig själv efter din prestation hela tiden. Idag är min självkänsla betydligt starkare.
Du var aldrig nöjd?
– Nej, aldrig någonsin. Visst, glad över grejor men det gick över jättefort. Sedan var man tillbaka och behövde prestera för att vara värd någonting.
Som tolvåring hittade Andreas Gustafsson till boxningslokalen.
När han blickar tillbaka ser 40-åringen hur relationen till boxning började att bli skev tidigt.
Pappan Roger Gustafsson kom in som tränare och fanns med under i stort sett hela karriären.
Utåt satt far och son ihop. Intervjuades Andreas var det en naturlig del att få ett utlåtande av Roger.
Fram tornar sig en relation mellan far och son som var väldigt ansträngd i perioder.
En stor anledning: Rogers alkoholmissbruk, berättar Gustavsson.
– Min farsa var väldigt drivande. Hans identitet byggde mycket på att det gick bra för mig. Jag hade behövt mer vila. Jag hade behövt vara i fred mycket mer för att läka från skador och kunna återhämta mig både fysiskt och mentalt. Samtidigt kunde jag själv inte ta det beslutet. Inte när man är i det. I nio år skulle jag säga att jag hade ett osunt förhållande till träning och tävling, säger Andreas.
Och fortsätter:
– Jag har upplevt mycket positiva grejor med boxningen, men också väldigt mycket brutalt nedslående grejor. Förluster och skador, såklart men mycket hör ihop med min farsa. Vi hade en ansträngd relation som tog sitt pris. Vi hade ingen kontakt på slutet. När han dog, 2015, hade vi inte setts eller hörts på flera månader. Han söp för mycket och han skuldbelade mig att jag inte var så pass god son som jag ska vara och att jag inte brydde mig om honom.
Relationen till Roger och din karriär går hand i hand?
– Ja, det ena går inte utan det andra. Han var med mig från att jag var tolv år. Jag vill inte säga att han var min tränare, jag hade andra tränare som jag tyckte bättre om. Han greppade tag i det där och ville vara tränare och coach. Visst, han var min tränare men jag skulle säga mer att han var min coach. På vissa sätt gjorde han ett bra jobb, men andra sätt ett jävligt dåligt jobb.
Vad har du själv för relation till alkohol själv idag?
– Ganska sund relation. Man kan säga att jag haft en osund relation till alkohol. Jag har alltid varit så att man gör det man gör fullt ut. Tränar man så tränar man utav helvete och dricker man så dricker man utav helvete. Men det var så mycket träning, det var fest så sällan.
Efter OS-kvalet i Göteborg fick Andreas Gustafsson nog. Han svingade silvermedaljen i omklädningsrummet och meddelade att han var klar med satsningen.
Less på mygel, fusk och korruption som han påtalat tidigare, smutsade ned sporten. Fem år senare skedde comebacken på hemmaplan i Norrköping.
Som proffs.
Efter sex raka vinster tröt motivationen.
Finns det något du ångrar?
– Hade jag haft en sundare inställning hade jag nog blivit bättre och orkat hålla på längre. Periodvis var det fruktansvärt jobbigt att gå till träningarna. Det blir mer som ett jobb, ett kneg, ett slit med få positiva inslag. Hur fan ska du få motivation? Du dör. I efterhand kan jag säga att jag var ganska utbränd. De två sista åren på min amatörkarriär var jag utbränd mentalt.
– Det kände jag även under min proffskarriär, att jag inte får ut det jag vill. Det jag söker efter. Jag märkte att det var både under amatör- och proffskarriären som jag mot slutet inte brydde mig. Jag tränade på och sparrade hårt men brydde mig inte att jag blev träffad eller hur det gick.
Var du nära de stora pengarna någon gång?
– Nej. Steffen Tangstad (boxningspromotorn) kom till Norrköping. Det var 2001, tror jag. Vi sågs på McOrvars. Han satt och käkade en hamburgare med dressing. "Jag vill att du ska bli proffs". Jag hade fullt upp. OS var the shit. "Du kommer få en miljon första året och tre miljoner andra året". Då sa jag: "Nej, jag håller inte på med boxning för att tjäna pengar". Han såg jätteförvånad ut och stannade upp mitt i en tugga. Pengar har aldrig varit en drivkraft för mig. Det är lite synd kan jag känna också. Min drivkraft har alltid varit att få ut det bästa av mig själv, så länge jag hade pengar så jag klarade mig så var jag fine. Där är vi alla olika. Jag kanske inte förstår värdet i pengar, skrattar Andreas Gustafsson.
Vill du att dina barn börjar boxas?
– Nej, då måste jag engagera mig. Jag skulle kunna lämna över det till andra men det skulle ta emot, det är bättre att de gör andra saker. Hela boxningsgrejen har varit en jävla resa för mig. Det tar upp en så enorm stor del av ditt liv. Det blev för mig som matmissbruk eller när man försöker svälta sig. Allt kretsar kring träning och prestation. Allt.