Det är förstås omöjligt, såväl fysiskt som praktiskt. Men inte känslomässigt. Och i dag, en fjärdedels sekel senare, är det kanske det allra vikigaste.
- Med lite perspektiv känner jag att resultatet inte behöver vara allt, säger Eva-Lena.
- Det är inte så många som har varit med på ett OS, om man tänker efter. Och nionde plats i världscupen och 15:e i VM är inte heller så dåligt. I dag känner jag ödmjukhet och stor tacksamhet för livet som jag fick vara med om under så många år. Faktum är att jag var ganska bra.
Idrott är grejen
Vi träffas på Vätternrundans kansli. Det är faktiskt inte alldeles omöjligt att få tid för en pratstund med cykelloppets verkställande direktör.
Utanför är det isande kallt och småregnigt. En buske i planteringen vid kanslifönstret blommar, konstigt nog, sent i december.
Vad är det för växt? frågar vi och får ett stort skratt tillbaka.
- Det är inte min avdelning, säger Eva-Lena. Om det inte vore så fult så skulle jag nog ha plastblommor överallt.
Nej, det är idrott som är Eva-Lenas avdelning. Helt och hållet. Har alltid varit och kommer förmodligen alltid att vara.
- Sport i någon form har egentligen tagit all min tid sedan nio- tioårsåldern, säger hon.
Ett bananskal
1971 började Eva-Lena åka längdskidor hemma i småländska Sävsjö.
- Du vet, bananskalet låg där och jag halkade dit, säger hon. En kompis frågade om jag ville följa med och det gjorde jag. Ledaren, Eine Åkesson, var sådan som man önskar att alla idrottande ungdomar fick ha. Han såg alla, varje gång. Han har en stor del i att jag fortsatte åka skidor.
Första tävlingen blev Klämsmålaloppet i Sommen. Eva-Lena körde 2,5 kilometer på 17,49 minuter. Året efter åkte hon samma sträcka på 13,12.
- Varje gång jag åker förbi den platsen tänker jag att den är avgörande för hela min karriär. Det är en speciell känsla.
Hon berättar om all träning, om eldsjälarna runt omkring, om föräldrarnas betydelse i ungdomsåren, om hur det letades snö i dikesrenar och på fotbollsplaner för att ha någonstans att träna vissa år när det var barmark i södra Sverige.
Så småningom flyttade Eva-Lena till Jämtland för att satsa helhjärtat på skidorna. Hon kom med i landslaget och delar minnena från tiden då hon flackade runt i kappsäck världen över med inga mindre än Gunde Svan, Tomas Wassberg, Torgny Mogren, Jan Ottosson med flera.
- Gunde var och är väldigt målmedveten. Han tror inte på slumpen och gör allting in i minsta detalj. Ibland in absurdum. Vi andra lärde oss nog en hel del av honom.
- Ibland saknar jag skidkarriären, fortsätter hon. Jag kan titta på tävlingar och tänka att nu gör de det och nu är de där. Nu känner de pirret i magen och så luktar det i vallaboden ...
Övergången från klassisk åkning till skate passade dock inte Eva-Lena, trots att hon gjorde en del bra resultat. Hon fick ont i knäna på grund av felbelastning och när motivationen dessutom tröt valde hon till slut att lägga av.
Via några år i Sävsjö, där hon avslutade karriären, flyttade hon till Motala 1988.
- Jag hade träffat min Stefan Andersson (i dag Frick) och han bodde här. Vi flyttade till Bergsätter en tid innan vi fick en tomt och byggde hus i Borensberg, berättar Eva-Lena.
Hon är med rätta nöjd med sin karriär och känner sig som sagt lite mera stolt för varje år som går. Dock finns en liten tagg bland alla fina minnen.
- Jag kan inte bli av med känslan av att alla inte åkte på lika villkor. Jag anklagar ingen, men alla var inte rena från dopning varje gång, det är ju helt klart.
- Vi reflekterade inte över det då för det fanns inte i min värld att någon kunde fuska. Men man kan ju till exempel se att det är en viss skillnad på det ryska laget i dag och på vår tid. Då var det en skräll om de inte var fyra-fem stycken bland de sex-sju bästa. Det ger mig en sur smak i munnen.
Livets hårda skola
Efter avslutningen arbetade Eva-Lena några år som SVT:s expertkommentator, sedan med skid-SM i Haninge och därefter som säljare i sportgrossistbranschen.
I mitten av december 1992 fick hon och Stefan en son, John. Livet tog en oväntad och ofattbar vändning. John var sjuk och levde bara i två veckor.
- Det var traumatiskt, säger Eva-Lena. Det enda vi kunde fokusera på när vi fått näsan över ytan igen var att bli gravida en gång till.
Två år senare föddes Isabel och ytterligare tre år senare Maja.
- I dag försöker jag tänka att John ledde till att tjejerna kom. Att han är en del av oss på många sätt. Han finns med mig varje dag.
Delar av tiden som följde kallar Eva-Lena för Livets Hårda Skola.
Hon berättar att hennes pappa gick bort 1995 och att hon och Stefan gick skilda vägar några år senare.
- På ganska kort tid hade jag förlorat en närstående i generationen under mig, en i generationen över och en i sidled om man tänker på skilsmässan. Jag minns att jag kände en stor ensamhet. Samtidigt har allt som hände format mig till den jag är.
- I dag har Stefan och jag fin kontakt och det fungerar bra med barnen. Det är jag väldigt stolt över.
Muskelminnet för bra
Utanför kontorsfönstret lägger sig mörkret. Väderleksrapporterna talar om fortsatt snöbrist.
Man kan tro att Eva-Lena väntar på kylan mer än de flesta. Så är det inte alls.
- Skidåkning är mer en börda för mig idag konstigt nog, säger hon. Muskelminnet är lite för bra och kroppen tror att den klarar samma sak som för 25 år sedan. Det betyder att jag kör på för hårt och vill åka hem efter tre kilometer. Det är bättre att jag väljer någon annan idrott när jag ska motionera.
Således blir det en hel del cykling, löpning och spinning hemma i Borensberg.
- Tänk de första fem-tio sekunderna när man just avslutat ett pass på spinningcykeln och är helt slut. Kroppen varvar ner och svetten sprutar. Den känslan är svår att beskriva, den måste upplevas!
Trampar de 30 milen veckan före
Posten som vd för världens största motionslopp på cykel kräver förstås sin vältränade kvinna. Varje år trampar Eva-Lena de 30 milen veckan före själva loppet för att kontrollera att banan är okej.
- Tänk att jag har varit här i nio år snart. Vilken resa det har varit, både för mig och för arrangemanget. Jag har fått vara med om att göra något som var riktigt bra till något som är ännu bättre.
- Nästa mål är 30 bilfria mil. Vi tänker inte ge oss. Processen kan liknas vid en tuff träningsperiod. Ibland går det tungt, sen släpper det. Jag är helt övertygad om att det här kommer att gå som vi vill till slut. Utmaningen är att ta sig över hindren längs vägen. Det är kul. Och det är en ynnest att få vara med på resan.