Anna Eriksson och Christin Lilja håller värmen i tjocka täckjackor, medan tjejerna nöter passningsspel på Östgötaporten.

De har blivit varma i rollerna som assisterande tränare till Anders Gahnström.

– Det går bra. Han har sin erfarenhet och vi har vår. Vi har diskussioner, tar lärdom av varandra, sen är det han som tar beslutet. Han är huvudansvarig, säger Anna och Christin under en pratstund inför träningen.

Artikelbild

| Anna Eriksson och Christin Lilja.

De har erfarenheter från flera år i högsta ligorna, Anna tre år med Lotorp och BK Kenty, Christin för Lotorp och i Norges högsta serie. Dessutom har Christin 25 A-landskamper.

Den senaste tiden har de varit pojklagstränare. Anna tio år i Finspångs FK och Christin sex år i Skärblacka.

I FFK var Anna ungdomsansvarig och jobbade i en av pilotgrupperna med förbundets nya spelarutvecklingsplan. Hon är dessutom distriktsförbundskapten för flickor 03.

– Vi har kommit till IFK för spelarutveckling, säger Anna.

Artikelbild

| Anna Eriksson och Christin Lilja.

– Det är det vi kan bidra med. Vi kände att vi vill testa i den här satsningen med IFK herr och att vi vill göra något ihop, säger Christin.

Att deras aktiva period ligger några år tillbaka ser de inte som något problem.

– Termer ändras lite, i grunden är det ändå samma tänk. Jag tycker att vi är uppdaterade, säger Christin.

Nu blir det omställningar. Från att träna ungdomslag med killar till att träna tjejer på gränsen till elitfotbollen.

– Skillnaden är inte så stor. Alla killarna jag tränade ville bli allsvenska eller fotbollsproffs. Nu är de 15–16 och när jag släpper dem har de fortfarande samma målbild. Det är samma med de här tjejerna, de vill bli fotbollspelare, säger Anna.

– Det handlar också om vad man byggt upp innan. Respekt.

Att som tjej vara tränare för killar har inte alltid varit enkelt.

– När killarna blivit äldre och vi åkte runt i Sverige som tjejansvarig, trodde de att jag var lagledare innan de såg att man kan någonting. Man har alltid fått bevisa något, att man lärt dem spela fotboll, säger Anna.

Flera gånger har de brutit isen i en mansdominerad värld.

– Ibland har det varit tufft. När vi var på en cup i somras trodde de inte att vi kunde spela fotboll, för att vi hade kvinnliga ledare. 2017. Det är den världen vi lever vi.

Nu måste ni som kvinnliga tränare igen bevisa att ni duger?

– Ja, men jag tänker inte så. Det vi fått höra nu är bara positivt. ”Kul att ni kommer”, svarar Christin.

Har ni fördelar av att vara tjejer?

– O ja. Vi kan ju vara med i omklädningsrummet och samla upp saker och ting som killar inte kan. Det behövs. Man ser olika på saker, tacklar det på olika sätt. Jag tror att vi kan ha lättare att förstå tjejer än killarna, säger Christin.

– Kvinnlig list, säger Anna och skrattar.

– Man vet vissa lägen, hur man kan reagera om man inte tar plats i det tänkta A-laget. Då kan man istället jobba med målbilder. Man är där, ser hela tiden. Manliga ledare kanske talar om att det är så här, det laget har vi, punkt. Så är de inte med på samma sätt och ser.

De har en klar bild över hur de vill att IFK ska spela.

– Laget före jaget, att ta jobbet. Tappar man bollen är det återerövring och maxlöpning tillbaka. Du ska göra så mycket maxlöpningar du bara orkar. Får vi in det hos tjejerna, då kommer vi gå långt, säger Christin.

– Vi tycker att farten har saknats lite, säger Anna.

– Det jobbas på det. Skapar man det gör man varandra bra. Tittar man högre upp går det fortare.

Det är många nya ansikten på träningarna. Till den här säsongen har IFK fått in elva nya spelare till A- och U-lag.

– De är jätteduktiga, det blir hård konkurrens. Det är jätteroligt, tjejerna är träningsvilliga.

Hur bra blir det då?

– Vi har inte pratat målsättning. Största delen kommer bli att få ihop gruppen, få en bra stämning, att alla hittar sina roller och blir ett lag. Det är inget man gör över några veckor, säger Christin när det är dags att ge sig ut till det kyliga passet.