Det som skedde i Stadium Arena på skärtorsdagen var inte värdigt laget, klubben eller ett mästarlag.

Dolphins tjuriga gubbar i Borås däremot, var mer det lag vi vant oss vid att se.

Nässjö, Södertälje eller Borås.

Artikelbild

Joakim Kjellbom är alltid den spelare som rör upp känslorna.

Vid entrén hänger en av gardinerna på trekvart. Ett minne över "Gnällbom" som motståndarna bara älskar att projicera sin bitterhet mot.

"Han ska få laga den", sa vaktmästaren som lite syrligt, samtidigt som han uttryckte vilja att bjuda på tårta.

Vid hemmaseger.

Nu får artigheterna sättas i kylen.

Kjellboms långa och enastående karriär förlängs några matcher till och oavsett var det viktigt.

För självkänslan.

För semifinalen.

För 40-årsdagen.

Tacka vare det som Anton Saks kallar för "Tjuriga gubbar".

Det är gubbarna som verkligen haft passionen som motor tidigare under säsongen. Det som var bränslet från den bragdartade finalserien mot Luleå i fjol, gjorde att man före premiären kunde slå Madridklubben MovistarEstudiantes på bortaplan i Champions League i höstas.

En av de största prestationerna under Dolphins historia.

Omvandlat till fotbollsmåttstock – som att IFK skulle tvåla till Atletico Madrid.

Då förstår ni vilken höjd det har funnits i spelartruppen. Både i coach Adnan Chuks kunnande och lagbygget.

Men samtidigt med Jocke Kjellboms avstängning, kom skadorna som aldrig verkade ta slut.

Utan Jocke, Tim Schüberg och vadskadade Jonathan Dubas klev Tyler Flack fram med monstersteg.

Stjärnskottet försvann lika fort som han blixtrat till, med dubbla frakturer.

Det gjorde också Edvin Stark, stressfraktur i foten.

Rehabteamet gjorde ett fantastiskt jobb med Dubas som mot alla odds kom tillbaka, så fort han kastat gipset.

Men det finns gränser till vad som är möjligt.

Dolphins verkade ha passerat den mentalt i Borås kross på skärtorsdagen.

Att fånga den sista möjligheten, ställa om huvudena, var mer än imponerande.

Nu lever serien igen.

Adnan Chuk var inte bara rörd, han var tårögd efter segern i Boråshallen. Det finns en rivalitet mellan de båda textilstäderna och nu kommer det spelas för att vad tygen håller, för att klyscha till det.

Det har varit en konstig liga –precis som slutspelet. Luleå fick tydligen ett kollektivt bakslag i slutspelet. Många bra spelare, men inte ett fungerande kollektiv. Murarna som skulle som skulle "Defend the North" rämnade totalt trots pengar och publik.

Jämtland som storsatsat och var outsidern som först skickade ut det förra finallaget, står precis som Dolphins med ryggen mot väggen.

På tisdag kan Södertälje vara ett finallag.

Frågan är vem som står på andra sidan?

Dolphins gav sig självt en chans, även om vägen dit är mentalt lång från var laget var före påsken.

Samtidigt har Adnan ett lag som motbevisat belackarna förr.

I fjol var det Luleå som hade chanser "att bara" spela hem guldet mot ett uträknat Dolphins..

Ni vet hur det gick.

Det här kan bli en rysare.