En avskedsintervju med en av IFK Norrköpings största, den allra största, spelaren i modern tid, börjar i slutet.

Kaptenens tårar från spelargången, när han är på väg ut för sista gången på sin arena i mötet med Örebro SK, kramar fortfarande om hjärtat. De är inte alldeles lätta att ta in.

Klara Sundkvist, 10 år, stod längst fram i raden av tjejerna från Lindö FF, som skulle följa Andreas Johansson och IFK Norrköping ut i den sista hemmamatchen.

Artikelbild

| En kapten för hela Norrköping tar farväl av den blå stjärnan i avgörandet mot Häcken. "Mina band till klubben, staden och fansen är för alltid en del av mig och kommer följa med mig genom hela livet", säger han i avskedsintervjun.

– Jag brukar alltid gå ut och hälsa på alla barn, som står och väntar på oss och fråga vad de heter, men innan jag ens kom fram så blev allt så tydligt och så påtagligt att det var sista gången jag stod här. Alla minnen kom över mig. Jag började gråta. Det gick inte, säger Andreas, när vi pratar ett par dagar senare.

Han tystnar plötsligt, tar ett djupt andetag och låter ögonen tåras igen.

– Jag börjar gråta nu med ju.

Spelargången, som normalt bubblar av adrenalin och kraft, blev allt tystare och tystare. Flera av lagkamraterna förstod allvaret och klev in på planen med blanka ögon.

Artikelbild

| Andreas Johanssons tårar före sista matchen mot Örebro kramade om hjärtat. Klara Sundkvist, 10 år, från Lindö FF, fick äran att gå ut med lagkaptenen.

– Precis innan vi ska gå in så kommer jag på att jag glömt hälsa på Klara och frågar vad hon heter... Hon svarar ”Klara” och jag säger ”Andreas”, när hon med ett leende säger ”jag vet...”

Inne på planen svarar arenan upp med en lång, lång applåd, när Andreas Johansson presenteras. Han tackar, torkar tårarna igen och springer bort till sina lagkamrater inför ett sista snack.

Artikelbild

| Guldjublet i Malmö 2015 är, förstås, det bästa minnet.

Vad säger du?

– De hade redan börjat snacka innan jag kom dit, men jag tackade bara gänget med orden ”ni är så bra” och ”låt oss gå ut och spela den bästa fotboll vi kan”. Det var ju tur vi hade avsparken.

Artikelbild

| Den bäste blå stjärnan i modern tid har bara missat fem (!) matcher på sju allsvenska säsonger.

Förlåt?

– Vi kunde passa lite till varandra i backlinjen några gånger i lugn och ro. Örebro satte ju ingen press heller. Jag såg inte riktigt bra direkt av alla tårarna före utan behövde den lilla tiden för att skifta fokus, säger han.

Artikelbild

| Farväl, Norrköping. Andreas Johansson byter kust och flyttar hem till Halmstad.

Tiden stannade upp en smula i avskedets stund, när klockan precis nått 87 minuter. David Moberg Karlsson och IFK Norrköping hade vänt 0–1 till 2–1, publiken krävde ”in med ”Daja” och Kennedy Igboananike tystade det stora avskedspartyt med sitt 2–2-mål. En bild, en bild ur verkligheten, fastnar hos var och en, med en boll i nät, en vit ryggtavla med nummer 4 och sänkt, i alla för det ögonblicket, sänkt huvud.

Det var inte den sista bilden staden med promenaderna vill ha av sin guldkapten.

– Jag hinner faktiskt tänka på om jag skulle dra ner honom, men han var redan inne i straffområdet. Jag ville göra något, men kunde inte. Det var en enorm besvikelse just där. Jag vill verkligen inte avsluta det så.

Du fick ditt farväl.

– ...och Daniel Sjölunds, säger han direkt.

Klockan tickade mot det oundvikliga slutet, när lyckan log mot en hallänning och en ålänning, som möttes i en promenad, tog på sig varsin vit tröja med blå stjärna och blev gyllene kulturbärare för sin stad och sitt lag. Daniel Sjölund lyckades på något sätt få en fot på Lars Krogh Gersons inlägg och skarvade in bollen i det bortre hörnet.

3–2.

Stående ovationer, som om man går sakta förbi i promenaden i dag, kan höra än.

3–2 i ”ditt” hörn?

– Han fick sista ordet där. Mitt mål var en klassisk bredsida och hans var... tillräckligt. Jag kunde knappt tro det var sant, när jag såg det. Jag hann bara tänka ”han gjorde det”. Det var det perfekta farvälet av alla våra fans och Curva Nordahl, säger ”Ante” och tänker på sitt 3–2-mål mot Helsingborg guldåret 2015 (vi återkommer till det förstås) innan han på lite lågmäld halländska plockar ut lite mer av känslan.

– Det är fint.

Hans röst brister än en gång.

– Jag har fortfarande så svårt att ta in allt och är så oerhört tacksam. Mina band till klubben, staden och fansen är för alltid en del av mig och kommer följa med mig genom hela livet. Det var helt magiskt att få gå runt och tacka alla efteråt.

– Om du skulle skriva en bok eller göra en film om det här slutet så skulle alla tro det var just en saga eller påhitt. Ingen skulle tro på det, men vi vet ju. Vi upplevde det tillsammans. Vi har bara ett 90 minuter långt extranummer kvar i Göteborg nu. Det är så det känns.

Med ett SM-guld i potten?

– Vi fyller bussar, bilar och tåg och tar över arenan där i Göteborg – precis som i Malmö. Med det fantastiska följet kan precis allt hända. Vi ska satsa precis allt och göra det vi kan. Vi är med in i det sista. Det är roligt.

Det är roligt... Du säger det på ett halländskt, unikt sätt.

– Gör jag? Det är roligt.

Ordföranden Peter Hunt och managern Janne Andersson åkte till Stockholm en sensommardag 2011. De skulle träffa spelaragenten Oliver Cabrera på hans kontor på Östermalm.

– Han hade Andreas Johansson, Peter Larsson och Emir Kujovic i sitt företag. Alla de tre spelarna fanns på vår radar så vi såg fram mot ett bra och viktigt möte. Vi hade inte pengar till alla tre. ”Ante” var Jannes absoluta etta av de tre, men vi ville ändå kolla möjligheterna, säger Peter Hunt.

De träffade Peter Larsson i FC Köpenhamn först innan de åkte vidare till Tyskland och Bochum för ett möte med Andreas Johansson.

– Det var den 27 oktober 2011. ”Ante” fick sitta på bänken, när vi var nere. Vi träffades på en restaurang efter matchen och började prata. Han var väldigt avvaktande först och visste inte hur allt skulle utvecklas i Bochum, men Janne höll kontakten med honom. Han ville verkligen ha hit honom, säger Peter.

Affären drog dock ut på tiden, men den 20 januari 2012 blev det klart.

Andreas Johansson minns mycket väl den vinterdagen på flygplatsen i Dortmund.

– Jag var på väg tillsammans med lagkamraterna i Bochum på ett nytt vinterläger. Klubben slet med sin ekonomi, den nye tränaren satsade hemvävt och jag satt med ett halvår kvar på kontraktet. Vi, jag och min fru Kristin, väntade vårt första barn och funderade på om vi skulle stanna kvar ute i Europa eller flytta hem till Sverige.

Väl på flygplatsen, med packad väska och redo för ett par veckor i Turkiet, började det hända saker.

Andreas ställde sig sist i kön till incheckningen. Sportchefen Jens Todt pratade i telefon med både agenten Cabrera och Peter Hunt. Alla avvaktade. Till slut var det bara Andreas och klubbens materialförvaltare kvar i kön, när personalen bad honom att checka in.

–  Precis då räckte Jens över telefonen till mig. Det var Peter. Affären var klar. Jag skulle hem till Sverige igen. Det hade löst sig. Jag checkade faktiskt in, men bara för att kunna passera säkerhetskontrollen, hålla ett litet kort tal och säga hej då till mina lagkamrater, berättar ”Ante”.

Daniel Sjölund värvades sommaren 2014, men Åtvidabergs FF vägrade släppa sin mittfältare och han blev spelklar först till det magiska guldåret.

Det blev succé.

– Jag önskar alla människor skulle vara precis så som de två är. Så ödmjuka med en sån auktoritet, som gör de till tydliga ledare... Det är inte alltid det går hand i hand, men både ”Ante” och ”Daja” har visat att det går. Dem har också stora vinnarskallar. De skulle inte ha kommit så långt om de inte hade det, säger Peter Hunt.

Andreas Johansson missade större delen av sin sista vecka i Norrköping. Han var på den andra av totalt fem träffar i sin tränarutbildning på Bosön utanför Stockholm.

– Det har varit några riktigt intensiva dagar, men nu är man tillbaka och redo igen. Vi har tränat lite lätt under dagen. Jag ser fram mot bussresan till Göteborg med grabbarna nu. Det har blivit en del mil tillsammans genom åren.

Bästa minnet kan vara den mest onödiga frågan du får i den här intervjun.

– SM-guldet. Vi tog inte bara mest poäng. Vi spelade den bästa fotbollen också.

Förstod det.

– När jag kom hit 2012 hade man ju drömmar, men jag trodde aldrig vi skulle sitta här och summera sju så fantastiska och händelserika år. Det är en otrolig resa jag har fått vara med på.

Berätta något vi inte vet om åren här.

– Jag var på väg till OS i Brasilen 2016.

Va?

– Det stämmer. Jag blev uttagen av Håkan Ericson. Vi anmälde mitt namn och skickade in alla uppgifter, men klubben sa nej. Jag kan förstå det. Vi var ju i Champions League. Om vi hade slagit ut Rosenborg hade det ju krockat med nästa omgång. När vi åkte ut var det för sent att bekräfta mitt namn till OS-truppen. Det hade annars varit ett äventyr.

Du är den bäste spelaren i modern tid?

– Tack för det. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara på det.

Din första möte med media i Norrköping var lite försiktigt. Jag citerar dig med ”jag dribblar inte, jag klackar inte och jag gör inga mål så ni kommer inte lägga märke till mig...”

– Det var en del snack innan jag kom hit. Jag var väl ganska okänd för många här, men jag visste om att det fanns stora förväntningar, men jag ville ha rätt förväntningar på mig och lyfte därför fram mina bästa egenskaper som att göra min omgivning bra och lyfta laget.

En hel stad lägger märke till dig nu?

– Publiken, som är fotbollskunnig i Norrköping, såg tidigt vem jag var och vad jag stod för. Jag är glad för det.

Du har bara missat fem (!) matcher på sju allsvenska säsonger. Du spelar hela tiden.

– Jag är som jag är. När man får chansen så gäller det att leverera, men du måste också känna av och ta hand om din kropp. Jag har alltid gjort det. Det gäller också att få sin sömn och inte sitta och spela playstation långt in på nätterna.

Det där lät som en passning till en annan generation.

– Det kan vara så, säger Andreas och spricker upp i ett leende.

Hur ska du klara dig utan Norrköping?

– Det kommer bli tufft. Jag kommer sakna alla fina människor här , den sportsliga utmaningen och spela framför Curva Nordahl. När jag kom hit var klacken bara en del av kortsidan. Nu är de överallt. En häftig utveckling.

Hur ska Norrköping klara sig utan dig?

– Det kommer gå bra. Det finns ledare i laget för framtiden. Det har fungerat bra på det här sättet vi har gjort det under min tid i klubben, men det är kanske dags att skruva lite på det och göra det på ett annat och minst lika bra sätt.

Karriären sluts nu på västkusten och i Halmstads BK, där allt en gång började. Andreas lovade sin fru Kristin att bara stanna i Norrköping i tre år före en flytt hem till västkusten, men det blev sju.

– Livet satte sig så bra här. Våra barn, Filip och Signe, är också födda här, men nu är tiden mogen att flytta hem till Halmstad igen. Det har varit tanken hela tiden. Jag ville spela någon gång igen för HBK innan jag lägger av och på sikt ta en annan roll i klubben, säger han.

– Jag kan absolut se mig som tränare i framtiden. Jag har lite idéer och tankar om det.

Du leder kanske IFK Norrköping en dag?

– Det hade varit häftigt. Absolut, men det lär ta många år innan i så fall. Jag ska ägna tid åt min familj och mina barn först och främst. Hänga med på cuper, evenemang eller något annat. Jag vill inte missa det.

En kapten av hela Norrköping ska bara vinna guld först.

– Jag skulle mycket gärna vilja täppa till den där luckan med alla guldår på läktaren där borta, säger Andreas Johansson och ler.

Drömmen lever.