Systrar, träningspartners, konkurrenter – och ibland lagkompisar. Som nu på lag-VM i Portugal 11–16 november.
Det är andra gången som Martina och Emilia Reimander kör Sixdays tillsammans, den här gången ihop med Emelie Karlsson från Enköping som bor och tävlar i Australien.
Europamästarinnan och Sverigeettan Hanna Berzelius från Linköping tackade nej till årets lag-VM men Sverige kommer ändå med ett riktigt starkt lag.
– Emelie och Hanna är ungefär lika duktiga. Om det hade varit båda dem plus en av oss hade det nog blivit ett ännu bättre lag, säger Emilia ärligt.
Båda Reimander-systrarna har dock krut i gashandtaget och kan mycket väl konkurrera på världsnivå.
– Oavsett tävling går vi alltid in för att vinna. Men just på Sixdays får man vara lite realistisk. Vi har alltid haft starkt hot från Australien, som har vunnit flera år i rad, och USA som också är väldigt bra. Men vi blir nog besvikna om vi inte kommer på pallen, konstaterar Emilia.
– England kommer med ett bra lag i år också, fyller Martina i när Sporten träffar dem på hemmaplan på Vikbolandet inför VM-äventyret.
Pokalskåpet är välfyllt efter flera fina år i EM, SM och Gotland Grand National, men VM är något annat.
– Jag har varit med två gånger på lag-VM och då har vi kommit fyra och femma, säger Martina.
– Men nu är båda lite mer rutinerade, påpekar Emilia inför sin andra start.
Martina och Emilia, har följts åt på motorcyklarna sedan de var små. 22-åriga Martina låg snäppet före när de började slå sig in i eliten genom att vinna lag-SM 2015 tillsammans men nu är de jämbördiga.
– Det känns som vi är bäst varannan gång. I år har jag kommit före när vi har tävlat i Sverige medan Martina har vunnit av oss utomlands, konstaterar den två år yngre Emilia.
De har gradvis etablerat sig i världseliten. Sommarens byte till 250 kubik har lyft dem ytterligare en nivå och även minskat glappet till Hanna Berzelius, som Emilia har besegrat i år.
De splirrans nya motorcyklarna är inkörda till VM och skickas ner i förväg. Martina och Emilia anlände till tävlingsbasen i söndags och har en vecka på sig att ladda på plats.
Totalt är det 150 mil som ska avverkas under sex stentuffa VM-dagar, inräknat transportsträckorna mellan banorna/proven.
Det blir årets sista maratonutmaning i en sport som ställer ruskigt stora krav på både teknik och uthållighetet – därav namnet enduro. Inte minst gäller det att ha bra minne när banetapperna ska memoreras, men det verkar inte vara något jätteproblem.
– Vi brukar döpa varje bana efter något som man har lagt märke till just där. I Chile var det många skelett så den banan kallade vi Dödskalleprovet berättar Emilia och skrattar.
– Sen fanns det en annan bana som var helt lila av lavendel. Då blev det Lavendelprovet, säger Martina.
En extra utmaning på VM är att förarna måste sköta allt mekande själva. Martina och Emilia har varsin midjeväska på sig där de nödvändigaste verktygen och reservdelarna noggrannt har valts ut.
– Vem som helst får säga hur man ska göra när vi är på servicestället, peka och langa verktyg, men vi måste göra allt själva. Om vi kör sönder något ute i skogen är det svårt att ta hjälp av någon. Men vi kan ganska mycket själva. Vi har sagt att när vi åker dit ska vi inte vara nervösa för mekningen, säger Martina.
Det finns andra hinder under sex långa VM-dagar som kan ställa till det ändå.
