I 23-åriga Emelie Haglunds fall har Elfsborg varit en livslång kärlek som började innan hon egentligen var medveten om det.
– Guliganerna är min förening. Min pappa (Peter Haglund) var med och grundade Guliganerna och jag låg på en filt bredvid. Jag har ju alltid varit med, så det är där man fått gemenskapen. Vännerna man har är genom fotbollen oftast, det betyder väldigt mycket, säger Emelie som inte var mer än något år när Elfsborgs supporterklubb bildades i november 1991.
Nu är hon en stor del av den.
Styrelseledamot och engagerad i det mesta.
Vi träffas på läktaren på Borås Arena timmen innan tävlingssäsongen ska dra igång med cupmatch mot Östersund. Det är kyligt i luften, men samtidigt finns det få saker som värmer en supporter mer än när de första matcherna för säsongen ska spelas.
Den tiden när allt är nytt, inget ännu avgjort och alla drömmar är tillåtna.
– Jag brukar ha nedräkning från typ 150 dagar kvar. På Facebook till exempel, sedan så hade jag en blogg innan, där blev det också att man skrev något varje dag. Men i år har inte känslan kommit så mycket än, men nu så börjar den komma mer och mer. På vintern är ju då vi arbetar som mest. Medlemsutskick ska göras och vi har precis varit iväg på konferenshelg med styrelsen, säger Emelie vars pojkvän Anders Hultin är ordförande i Guliganerna.
Missar inga hemmamatcher
I styrelsen har Emelie suttit sedan hon var 17 år. Första säsongskortet fick hon redan 1997 och sedan dess har hon inte missat en enda hemmamatch.
– Jag fyller år i april och varje år har jag fått ett säsongskort av pappa i födelsedagspresent. Så jag har haft det nu i 17 år. Sedan kommer jag inte ihåg så mycket från den första tiden, mer än att man var där och sprang på Ryavallen, säger Emelie medan de första inför-matchen-intervjuerna börjar dåna ut på storbildsskärmen på arenan.
När du låg på filten när Guliganerna bildades har du naturligtvis inte så stor koll på, men kommer du ihåg när det började "på riktigt" så att säga?
– Man växte in i det. Helt plötsligt stod jag på Ryavallen och hjälpte till. Och så in i styrelsen. Jag kommer inte ens ihåg hur det gick till. Helt plötsligt satt jag bara där.
Vad krävs för att du ska missa en match?
– Jag missade AIK borta förra året. Det var första bortamatchen jag missade sedan 2005 om man räknar cupen och allsvenskan. Innan dess var det mer en grej att jag inte hade missat en, nu kan jag ändå missa en om det skulle vara så. Annars är det väl om man är sjuk eller måste iväg på något, man kan ju inte låta fotbollen styra allt.
Namnet på Emelies blogg var "Att andas IF Elfsborg". För tillfället är den nedlagd, men namnet är aktuellt på alla tänkbara sätt ändå.
– Jag lägger tid på det här varje dag. Det blir ju många timmar. Nu pluggar jag till sjuksköterska, men jag har ett jobb på sjukhuset också. Nu försöker jag att inte jobba så mycket där, det tar alldeles för mycket tid från allt annat, haha.
Är det alltid värt det?
– Ibland är det väl inte det när man känner hur mycket man lagt ner...men i slutändan är det ju ändå det. Är man fotbollssupporter då lever man fotbollssupporter. Det är ett speciellt liv.
Får mycket tillbaka
Emelie Haglund har singulsvarta halsduk runt halsen. På vägen till läktaren har hon hälsat på de flesta som jobbar runt den här dagens match. Efter alla åren som supporter har hon lärt känna folket i och runt klubben. Hon ger mycket, men får också mycket tillbaka som supporter.
– Det man känner när man är på läktaren är speciellt. Det spelar ingen roll om du inte har något hem eller om du skulle vara jätterik. Det spelar ingen roll vad du har för åsikter i politik eller vad som helst, på läktaren är vi tillsammans och där ska vi göra det bästa för Elfsborg. Det gillar jag. Det spelar ingen roll om du är gammal eller ung, jag umgås lika mycket med pappas vänner och han umgås med mina vänner. Det tycker jag är skönt.
När din pappa var med och drog igång supporterklubben låg Elfsborg längre ner i seriesystemet, vet du varför det startade?
– Jag tror bara de var ett kompisgäng. De var ett tiotal. Sedan skrev Borås Tidning om att "ni har huliganer, vi har gulliganer" och efter det kom namnet. Det var för skojs skull och sedan växte det och växte. Nu är vi en förening på 1 200 medlemmar. Innan var det mycket folk som trodde att Guliganerna bara var ett supargäng, men nu har man väl sett allt som är runt omkring, säger Emelie.
Är Guliganerna till och med viktigare än Elfsborg för dig?
– Jag tror inte man hade varit lika intresserad av Elfsborg om inte Guliganerna hade funnits. För att gå på sittplats och bara se en match ser inte jag som extas. Men att stå i klacken när vi möter Blåvitt, det är precis fullt på arenan och du kan knappt röra dig – det är grejen med fotboll. Guliganerna är viktiga för alla på hela arenan. Många går för att det är liv på läktaren och att det är tifo.
Har fått uppleva två SM-guld
Under åren som Emelie Haglund följt Elfsborg har mycket hänt, inte bara att säsongskortet gått från att vara ett gammalt hederligt klippkort till en mer modern variant.
Supporterskaran har vuxit.
Nya Borås Arena har byggts.
Och laget har lyft. Hon har fått uppleva två SM-guld, både 2006 och 2012, och under den tiden har vanan att vara en vinnare skapats i textilstaden längs riksväg 40.
Det är naturligtvis positivt. Men...
– Tyvärr så har man blivit bortskämd. På Ryavallen, som jag fortfarande ser som mitt första hem, var det att man låg tia i serien hela tiden. År efter år efter år. Då var man lyrisk ända till nästa match efter varje seger. Nu när vi vinner är man glad den dagen bara. Det är lite tråkigt på det viset.
Vilka är dina bästa Elfsborgsminnen?
– På Ryavallen är det Hasse Berggrens mål han gjorde från halva plan. År 2000 tror jag. Och sedan gulden, de är väldigt speciella. Och Europaresorna. Jag har varit på väldigt många, och det är enormt att se Elfsborg spela utomlands, det är riktigt, riktigt kul.
Hur firar man ett SM-guld bäst?
– Man firar med spelarna ute på planen. Vi har firat på arenan ett bra tag, sedan har spelarna åkt in till stan och där på torget har det fortsatt. Sedan har det varit stor fest. Det är en dag med bara glädje, tårar rinner...
Vad är det värsta man kan uppleva?
– Att förlora mot Blåvitt är det värsta som finns. Då är det verkligen kolera!
Från att ha varit ute i Europa ifjol och varit regerande mästare är det ett annat läge för er i år, hur ställer ni om?
– Elfsborg har blivit av med många och tagit upp många från yngre leden, det ska bli kul att se. Ett cupguld hade varit trevligt. Jag har aldrig varit på någon cupfinal. Vi har inga förväntningar och det är rätt skönt. Tidigare har det varit att man hoppats på guld. Det är klart man hoppas på guld nu också, men nu är det nytt tränarteam och de måste få sköta sitt. Jag tror på en sjätteplats kanske...det viktigaste är att vi tar fler poäng än Norrköping så vi kommer ikapp dem lite i maratontabellen, haha.
"Peking Fanz är våra vänner"
På tal om Norrköping,Guliganerna och Peking Fanz har alltid haft en speciell relation till varandra. Det är mer vänskap än rivalitet mellan dem, något som byggts upp genom åren.
– När Norrköping låg i superettan och de spelade på arenor här runt omkring åkte vi med på deras matcher och så åkte de på våra matcher. Det är lite svårare när båda är i allsvenskan. Det är våra vänner fast de håller på ett annat fotbollslag. Bara på arenan har vi olika åsikter. Det är inget konstigt, även om andra lag tycker det. När man är på en match mellan Elfsborg och Norrköping finns det alltid en Elfsborgsflagga på Norrköpings sektion och det finns alltid en Norrköpingsflagga på vår sektion. Vi byter alltid flagga innan.
Det är också en form av kärlek.
Till fotbollen och supporterkulturen, ett liv som Emelie Haglund alltid levt.