Det blev som jag förväntade mig: mållöst, kamppräglat och nagelbitarspänning. Ingen glittrig glamour någonstans, även om HBK-forwarden Yannick Agnero försökte med en cykelspark.
För första gången på fem år har IFK Norrköping lämnat en allsvensk tillställning utan att något av lagen gjort mål. Den här gången var det för ovanlighetens skull inte rock 'n' roll eller vindrutefotboll.
Inget konstigt med det. Det är vanligtvis så här det ser ut när Halmstad spelar, ofta den här melodin i täta bottenstrider. IFK, som gjort mål i 21 av 24 seriematcher i år, har lärt sig hantera den här matchtypen.
Halmstad har inget bländande gäng som bildar possessionkedjor och toppar en massa underliggande statistiska kolumner. IFK visste det och ställdes inför en rejäl utmaning på den erkänt kluriga vallen vid Nissan.
Christoffer Nyman och David Moberg Karlsson är spelare av en dignitet som de flesta bottenlag bara kan fantisera om. Därför var det av yttersta vikt att Arnór Traustason kom till spel trots skadekänningar. Med kaptensbindeln runt armen var den isländske landslagsmittfältaren inte briljant, men ack så viktig. På många sätt, inte bara bokstavligen talat, fungerar 31-åringen som ankare i det här laget. Den här eftermiddagen samlade han och Jesper Ceesay upp många andrabollar. När bollen studsade omkring på den ojämna gräsmattan blev styrkan och smartnessen i närkampsspelet en nyckelfaktor.
Det syntes tidigt att det här inte var en skönhetsuppvisning.
Flera IFK-spelare visade frustration när passningarna inte satt så precist som önskat, men de gånger uppspelsfasen flöt på såg jag sunda mönster. Exempelvis när Moutaz Neffati hamnade i ett skarpt avslutsläge i den 18:e minuten. Eller när Isak Andri Sigurgeirsson hittade centrala korridorer.
Båda lagen hade sina lovande, chansskapande perioder. Det blev ofta smärre kalabalik när hemmalaget störtade fram mot IFK:s straffområde. Ibland för att IFK inte lyckades kontringsskydda, ibland för att HBK:s spelare liknade Bambi på hal is i avslutsmomentet. Blockeringsspelet från Amadeus Sögaard, Arnór Traustason och Vito Hammershöy-Mistrati var heroiskt och potentiellt livsviktigt.
Den allra bästa målchansen var Vito Hammershöy-Mistratis. Nätrassel och början på jubel tillsammans med de tillresta fansen, sen blåste domaren Victor Wolf felaktigt bort målet.
Bittert för IFK, men över tid jämnar sånt ut sig. I grund och botten är min uppfattning att det viktigaste var att inte förlora den här matchen. Nu hålls Halmstad på samma avstånd som före den här omgången, och IFK har en match i handen.
Halmstad har på senare år blivit ett jojolag och upplevs som sämre än IFK, som fortsätter göra det helt okej mot bottenkonkurrenterna.
Lyckas IFK reda ut det här finns möjligheter för ett ordentligt omtag i vinter. Ett gäng ungdomar knackar på den seniora dörren. Exempelvis 17-årige Åke Andersson, som i dag fick göra allsvensk debut. Ett akademiskt byte på tilläggstid kan faktiskt skänka framtidstro.
Men nog om det, för det finns varken tid eller rum för IFK-supportrarna att drömma just nu.
Det är tuffa tider.
Ingen kan andas ut när den allsvenska thrillern rullar vidare.