Marcus Thapper är fristående krönikör i NT, med fokus på supporterperspektivet runt IFK Norrköping.
Fan vad orättvist det är ibland med allting. Jag tror att det är det som drabbar en så hårt med Hunts bortgång. Orättvisan. Att det aldrig hann lösa sig riktigt mellan honom, föreningen och alla supportrar. För slutet blev ju vad det blev – alla vet de turerna och låt oss strunta i dem nu – men han är ju fortsatt en av de största i modern tid i IFK Norrköping. Mannen som med egna pengar räddade oss från konkurs, som byggde det konkurrenskraftiga topplaget IFK och som var med och gav oss vårt enda SM-guld i min livstid.
Jag, och hela min generation, växte upp med det deppiga IFK i Superettan. En pank förening med legosoldater som sprang runt och förlorade mot Friska Viljor och sån skit. Det är klart att det fanns många personer som var med och därifrån lyckades återskapa ett IFK Norrköping i den absoluta toppen av svensk fotboll – men en av de viktigaste var såklart Peter Hunt. Och det här vet alla. Vad han gjort för oss, för staden, för föreningen. Att det sen slutade som det gjorde var säkert nödvändigt där och då, men det känns förjävligt idag.
Jag har alltid tänkt att det kommer lösa sig. Att man någonstans kommer att landa i att vara vänner igen. Att tiden skulle läka såren och Peter sitta där i någon loge och fira segrar om några år. Men nu kom det usla livet med sin usla gång och vi kommer aldrig få hamna där.
Idag är en dag av sorg. Nä, vet ni vad, hela 2024 får vara ett år av sorg, för det förtjänar han. Men vet ni vad han också förtjänar? Ett IFK Norrköping som tar sig samman. I hans ära. Nu är det inte bara för staden, supportrarna och alla andra vi klarar det här – utan för Peter.
Den sista matchen Snoka spelade i Peter Hunts liv blev Halmstad hemma. En seger. En matchavgörande insats av David Mitov Nilsson. Ett matchavgörande mål av Totte Nyman. Fem grabbar från stan i spel. På nåt sätt får man söka trygghet i att det är en värdig sista match. Men se nu till att det blir ett värdigt år.
Matchen kan vi nog lämna därhän. Den känns helt plötsligt inte viktig längre. Det känns futtigt att prata om frilägesmissar och ett lag som återigen såg helt livrädda ut i andra halvlek. Allt känns ju futtigt när döden kommer på det här sättet. I stället kan vi prata om vad IFK Norrköping har kvar. 15 finaler. 15 matcher på sig att se till att vi spelar i Allsvenskan 2025.
Om motivationen inte var tillräcklig så har vi den här. För även om jag kanske inte tror på något liv efter döden, så tror jag på minnet. Att en person lever kvar i oss andra och på det sättet finns den personen kvar. Och i vissa fall på flera sätt. Peter Hunt är ett sådant exempel, eftersom han finns kvar så länge IFK Norrköping finns kvar. För han var föreningen och föreningen var honom – oavsett vad som hände sen. Det han gjorde för oss har gjort honom odödlig. Och eftersom Peter Hunt finns kvar kan inte IFK Norrköping spela i Superettan. Det hade varit för ovärdigt hans arv.
Så där har ni det. Snoka se nu till att klara ett nytt kontrakt. Att göra det med grabbar från stan på planen. Att bygga upp föreningen igen och i framtiden återigen utmana i toppen av Allsvenskan. För det förtjänar han, Peter Hunt, en av våra stora. Vila i frid.