Marcus Thapper är fristående krönikör i NT, med fokus på supporterperspektivet runt IFK Norrköping.
Det har varit fina dagar som supporter till IFK Norrköping. För första gången på länge, känns det som. Visst, vi har ofta haft någon grej att glädjas åt. Damernas säsong är en sådan såklart. Men det har, som bekant, i många år nu funnits en övergripande oro av vart många saker är på väg. Missförstå mig inte här – oron finns såklart kvar. Men för första gången på ett tag känner jag en kraft bubbla. Och den fick en rejäl vindpust i ryggen av supportrarnas Stjärnkväll i lördags.
Att vårt supporterkollektiv på bara tre veckor lyckas, ideellt, dra ihop en gala med 250 IFK:are som festar ihop med spelare, ledare och personal i klubben är i sig en otrolig bedrift.
På plats var både det unga gardet och det äldre gänget, de som var gubbar och tanter redan när min farsa gick på match som ung. Att det dessutom är Markus Krunegård, Guldstrupen, Blå Häst, Stefan Hellberg, "Posse" Franzén (som spenderat ett halvt liv som klackledare och nu befinner sig i valberedningen) och ett gäng till profiler som står för underhållning, prisutdelning och annat på scenen är så perfekt att det är svårt att ta in. Utöver allt det drogs alltså över 80 000 kronor in till Pekings Tifogrupp och Biljetthjälpen. Det vill säga pengar till vackrare inramning och biljetter till folk som annars inte har råd att lägga sina pengar på fotboll. Det känns bara så perfekt.
Dagarna efteråt har fortsatt i samma anda. Jag är med i många olika gruppchattar med olika gäng som håller på IFK, och det är sådan entusiasm. Planer smids på hur vi ska se till att få fler att köpa årskort, att gå på damerna, att åka på bortamatcher och vilka andra typer av evenemang som kan anordnas för att bygga IFK-familjen starkare.
Den här utvecklingen har jag längtat efter. Jag tror nämligen att det är där som den riktiga kraften finns.
IFK Norrköping har också gjort sitt. Årskorten är släppta till innan julhandeln. Och här tror jag klubben behöver hjälp. Att få min far att skaffa årskort igen efter sitt års uppehåll, där han för övrigt gick på så många matcher att han gick back på det, är nog faktiskt inte bara klubbens jobb utan också mitt. Missförstå mig inte här heller. Klubbens ansvar är att han skaffar nytt. Men mitt jobb är att underlätta det.
I en tid där svenska klubbarna gått framåt enormt på läktarna har vi haft det tufft. Stått och stampat. Lockat några tusen hemma mot Värnamo eller Häcken.
Nu får vi faktiskt ta tag i det.
Vad kan du göra? Kan du få din kusin, morsa eller gamla kompis att återvända till läktarna? Kan du kanske gå till ditt jobb och bygga en hajp? Allt du kan komma på – gör det nu.
Det sportsliga, och organisatoriska, hänger fortfarande i luften. Vem är vår sportchef över januari? Vilka kommer att styra och vem styr över vad? Allt det där måste såklart lösas. Men redan nu har en trupprensning börjat. Följ upp den med långa kontrakt på våra unga spelare. Kanske någon ny stjärna in? Vem vet.
Det jag vet är att om vi ser till att det är fler på läktarna, och ännu mer energi i våra led, så gör vi supportrar vårt.